Den kalasande nikotinisten

Det var morgon och arbetsdag … och det var fredag. Det var dags för morgonfikan i kabyssen på mudderverket Grävlingen, Skånska Cementgjuteriets stolthet för arbeten till sjöss. Klockan var halv sex och den råa fuktiga luften från Göta älv gjorde att man ville smita ner under däck. Porjus hade precis hällt upp två muggar med kaffe, bryggt på tredubbla mängden Skånerost. Kaffet var kolsvart och nästan trögflytande. Jag knackade fram två John Silver ur cigarettpaketet och räckte över den ena till Porjus. Tändaren flammade till och dagens första fusar röktes. Porjus var inte särskilt pratsam innan fått sitt kaffe och sin cigarett … snarare lite vrång. Men en mugg starkt kaffe och en cigarett brukade göra susen. Efter halva kaffemuggen och halvvägs in på cigaretten släppte tunghäftan. Efter hela muggen och cigaretten började han skruva på sig. ”Jäävlarr … då var det dags” sade han med en pressad röst. Därefter bar det i väg med farten uppför lejdaren och till toan. Porjus behövde skita.

Normalt var vi tre i besättningen på mudderverket men i dag var Olle utlånad till ett jobb i land och vi hade bara några smärre reparationsarbeten kvar att göra klart under dagen. Det som var på tapeten var kvällens kalas. Det var nämligen dags för den årliga sillsexan med stort S. Olle skulle vi träffa då, tillsammans med dom andra. Det var Bulten, Hjalmar, Lången, Folköl, Bobban och Bandaranajke. Festprissar hela högen … kanske med undantag för Bandaranajke, som vanan trogen bjudit in sig själv. Bandaranajke har egentligen aldrig lyckats med att bidra till den allmänna trivseln. Det gjorde däremot Porjus … han var en jävel på att berätta historier och beskriva folks positiva egenskaper.

Nu, så här efter ytterligare några muggar med kaffe och fuse surrade han på, upptagen av skärbrännare, 32: ans nyckel, kladdig Molub-Alloy och bultar runt svängkransen. – Jävelberg … Lekkis i kväll blir det fan i mej starktagning i den högre skolan! ”Det kan du vara förvissad om” svarade jag. Sillsexorna var inte att leka med. Förutom nöjet att avnjuta olika sillinläggningar fyllde kalaset ett annat syfte, att prova olika snapskryddningar. Årets sexa skulle hållas hemma hos mig vilket innebar att jag skulle stå för maten. Porjus, Olle, Bulten, Hjalmar och Bobban skulle ta med sig varsin flaska snaps, Lången och Folköl skulle bidra med starköl och Bandaranajkes uppgift var att ordna med två buteljer punsch till kaffet. Klockan fyra var vi färdiga med jobben på Grävlingen. Vid pass 19:30 var det samling i min stuga på Stenungsön.

Bordet var dukat till bredden med inlagd sill, löksill, glasmästarsill, tomatsill, senapssill, sherrysill, currysill, Lucullus gaffelbitar i dill, Grebbestads ansjovis i hummersås, inlagd strömming a la Nina, ägghalvor, sillpotatis, smör, hårt bröd och två sorters ost … cheddar och lagrad prästost. Årets snapsurval var Porsbrännvin, Bäska Droppar, Aalborgs taffelbrännvin, O P Andersson och Överstebrännvin och Bandaranajke överraskade med två rör Cederlunds torra. Lången och Folköl hade kommit förbi med två flak Pripps Blå tidigare eftersom de fått förhinder på grund av en uppskjuten ishockeymatch. Så nu, två man kort, var risken att det skulle gå torrt under kvällen obefintlig. Bulten, för kvällen klädd i pepitarutig kavaj, vit tröja med polokrage, svarta gabardinbyxor och italienska läderboots, tittade på bordet med all mat och dryck, kliade sig i bakhuvudet på karaktäristiskt vis med fingertopparna, och utbrast uppriktigt orolig över mängden alkoholhaltiga drycker ”Herrredjävlarrr … hah, Porjus hur fan skall detta gå … hah, Lekkis … herredjävlarrr”. Porjus, som bänkat sig på ena kortändan, iklädd Hazard-resors mörkblå slipover samt skärmmössan med blinkande lampor, avbröt Bulten tvärt. – Ähhh för fan Bulten … skall vi börja innan potatisen kallnar och ölet blir varmt? Sagt och gjort … det var bara att hugga in.

Det var mycket surr och stämningen steg allteftersom sillbitarna sköljdes ner med snaps och öl. Bobban såg nöjd ut … inte bara av mat och dryck. När han var nöjd pep han genom att pressa ut luft mellan läpparna. Det gjorde han nu när Porjus berättade om något äventyr från mudderverket. Hjalmar såg till att suparna ackompanjerades av snapsvisor … ”Ut i det fagra Bohuslän, där växer inga päronträn … där växer bara kolja, å makrill å röten sill … man blir så go och glader av rent brännevin”. Bulten kommenterade tempot som snapsarna lades på nacken med ”Herredjävlarrr … hah”, ”För helvete Lekkis … hah”, ”Herredjävlarr … det här kommer att gå åt helvete … herredjävlarrr”.

När slutligen maten började sina på faten var det dags för blodssisten, alltså den sista supen innan det var dags för kaffe och punsch. Blodsisten betydde att bästa snapsen skulle utses av de fem sorterna som serverats under kvällen. Blodsisten medförde att alla skulle ta en sup av samtliga sorterna. Därefter skedde en sluten omröstning och brännvinet med flest röster skulle således drickas som blodsisten. Så här, efter ett redan kraftigt intag av rusdrycker, innebar en omgång om ytterligare sex supar att den tunna röda linjen var nära. Ingen backade utom Bandaranajke förstås. Har bestämt för mig att det var magsår den här gången. När det väl var dags för omröstningen hade Hjalmar redan varit tvungen att ta till några repriser av snapsvisorna. Repertoaren var sedan länge uttömd. Den slutna omröstningen visade att Bäska Droppar var årets vinnare. En sista omgång med Bäska spilldes, i ordets rätta bemärkelse, upp i snapsglasen. Olle tittade på supen med vattniga ögon och rosafärgat ansikte, från Bulten kom det bara ”Herredjävlarrr”, Porjus hade börjat skela, Bobban pep luft mellan läpparna och Hjalmar aviserade att ”Sillen går i havet” skulle sjungas till blodsisten … ”För silla ho går i havet bland dill å makrill … ja silla ho går i havet bland dill å makrill … hon mår inte illa av ett … hon tar en sup när hon vill … hon mår inte illa av ett … hon tar en sup när hon vill” … skååååål. ”Usch … brrrrrrr … den bet styggt … blodsisten” sade jag och reste mig på ostadiga ben för att sätta på hurran. Det var det dags för kaffe och punsch!

Det finns inte så mycket att säga om det som hände under ”kaffe och punsch”, det gjorde bordsduken. Förutom en tom och en halvtom punschflaska på bordet, vittnade välta kaffekoppar och punschglas samt den annars så bländande vita men nu nersölade linneduken vilket skick sällskapet befunnit sig i. Att vi efter avslutad sillsexa sedan begav sig till ortens danshak för ytterligare förfriskningar, bidrog bara till att misären höll i sig hela nästa dag.

Olle och Bulten sov över i stugan. Olle hade kojat i soffan och Bulten hade lagt sig i den kroppsdynamiskt designade IKEA fåtöljen ”Kroken”. Problemet var bara att han hade lagt sig på mage i kroken. Det går inte med ord att beskriva hur det såg ut när Bulten kravlade sig ur denna synbarligen ytterst obekväma ställning … iklädd pepitarutig kavaj, vit tröja med polokrage, svarta gabardinbyxor och italienska läderboots. ”Herredjävlarrr … hur mycket e klockan” var det första han sa. När Bulten såg punschflaskorna, de välta kaffekopparna och den nersölade linneduken, kom nästa herredjävlar. Ute i köket kom ytterligare ett herredjävlar när misären med söliga tallrikar, bestick och glas tornade upp sig på diskbänken. Bulten lyfte telefonluren och ringde Maud. ”Hallå, det är jag … kan du hämta mig, jag är hos Lekkis” sade han på sitt korthuggna vis. Sedan kom det en räcka med ”Javisst … javisst … när då … herredjävlarrr … javisst … å fan … herredjävlarrr … javisst” innan Maud hade sagt det hon ville ha sagt till Bulten. När Bulten la på kom det ett herredjävlar till samtidigt som han kliade sig i bakhuvudet på sitt speciella vis med fingertopparna. ”Har du Treo” frågade Bulten. Jag letade reda på några rena glas och gjorde i ordning ett par doser. Det skulle bli en lång dag.