Den bilande nikotinisten

Wille hade en mörkgrön PV som kallades för T-Kent. Den var matt i lacken, hade en gul framskärm, saknade navkapslar och i kupén luktade det gammalt. Den gula skärmen kom sig av att Wille, under en körning inomskärs, hamnade lite för långt ut i en kurva. Skärmen flög all världens väg … och med den ett tjugotal meter taggtrådsstängsel. ”Wille … nu får du allt köra upp på vägen” sade jag. ”Ja … det är nog fan bäst” skrattade han och styrde upp på körbanan.

Wille är en sorglös prick som alltid tänker på sig själv i sista hand. Vi skulle göra en resa till stenbockens främsta hemvist … Gran Paradiso … med T-Kent. Att bilen kallades så, lär bero på att det fanns en snubbe på Åby med det smeknamnet. Enligt Wille, tajade han flera gånger om dagen. Vilken koppling han hade till bilen har jag ingen aning om, men det var den bilen som skulle ta oss till Norra Italien. Wille var 24 och jag var nyss fyllda 18.

För att korta av bilandet tog vi färjan mellan Göteborg och Kiel. På färjan hände två saker som skulle få följder för framtiden … vi träffade några tyskar som skulle bli våra vänner för livet och det var sista gången som jag drack Gröna Hissen. Tyskarna, som jag hade stött ihop med i Stenungsund några veckor tidigare, var på väg hem från sin resa i Sverige. De bjöd oss att stanna i Bonn några dagar … det var ju ingen omväg direkt så vi tackade ja. I baren pratades det om Norrmalmstorgsdramat och det dracks Gröna Hissen. Volker och Friedhelm rökte Roth-Händle, Wille rökte Pacific och jag snusade. Ibland gick tyskarna ut på däck och rökte annat. Norrmalmstorgsdramat hade fått sin upplösning … tyskarna ville veta vad som hade hänt. Dom hade varit i Stockholm och sett de braskande löpsedlarna när en rånare hade tagit gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Efter för många Gröna Hissar trängde den råa ginsmaken sig på. Den sista groggen hällde jag ut i en blomlåda intill vårt bord. Innan vi körde av färjan på morgonen fick jag spytt upp resten av kvällens groggintag på bildäck … det smakade gammal gin mun … huuuu!

Vi stannade i Bonn några dagar … det var kul. Första kvällen var vi på Die Apfel, Volkers bar och drack Bitburger Bit … ett tyskt öl av bästa märke. Det blev en lång natt och fram på morgonkvisten kilade Friedhelm iväg och köpte mettbrötchen … en fralla med rå köttfärs, rå lök, salt och peppar som nattamat.

Nästa dag ville dom visa oss runt i Bonns omgivningar … först ut var ett besök på Rebellenblut brombeerweinkellerei … och mycket skulle hända före tapto! På Rebellenbluts domäner, ett stycke utanför staden, inleddes dagen med några glas björnbärsvin … och det så pass att stämningen steg illavarslande fort. Volker var organisatör och ciceron ända ut i fingerspetsarna … han visste vad som var sevärt och kunde berätta. Han hade långt mörkt hår och skägg … ett vildvuxet studierektorsskägg, strama ansiktsdrag och luktade starkt av tobak. Volker var tysk … ända ut i fingerspetsarna. Friedhelm ställde ner två buteljer med kyld Rebellenblut på den vita utemöbeln av järn. Han var nästan Volkers raka motsats … stillsam, ödmjuk och omtänksam. ”Bitte … nehmen Sie” sa han leende och blinkade med sina vänliga ögon och hällde upp. Det var en varm augustidag och från uteserveringen hade vi utsikt över Rhenlandet. På kullarna runt omkring växte björnbär i prydliga rader.

Efter besöket på Rebellenblut var det dags för Drachenfels men först blev det ett dopp på en kommunal badanläggning. Det behövdes svalka. Jag klättrade upp på högsta avsatsen på hopptornet … kastade mig ut i det fria med händer och fötter samlade. Såg väl ut ungefär som märla. Motoriken var emellertid dåligt tajmad … när jag trodde det var dags att sträcka ut var redan vattenytan där. Efter 18 meter slog jag i vattnet som ett upp-och-ner-på-vänt U med ett våldsamt plask. Buken var illröd … det sved som fan. Wille höll på att skratta ihjäl sig. ”Snyggt hopp … för mycket Rebellenblut eller” sa han efter att skrattattacken lagt sig.

Vi körde över Kennedybron till den östra sidan av Rhen och svängde söderut mot Königswinter. Väl där tog vi bergbanan upp till Drachenfels … gick in på en bierstube och beställde öl … stora skummande sejdlar. Wille drack … torkade av skummet från läppen med baksidan av handen och rapade ljudligt. ”Man får rapa när man druckit öl” sa han som för att undkomma eventuella förebråelser. Efter en stund med knackwurst, brötchen, sharfer senf och mer öl, var det dags att besöka faciliteterna på Drachenfels. Bland annat fanns där möjligheter att rida på åsnor och där fanns ett mini-zoo. Vi började med den lilla djurparken. Där fanns ett litet aphus med tiotalet Rhesusapor. Aporna var bara avskilda från friheten med dubbla fönster, låsta med vanliga fönsterhakar. ”Fan … dom kanske vill komma ut lite” funderade Wille högt och tittade på mig. Sagt och gjort … vi hoppade över järnräcket för att komma åt fönstren. Aporna började bli oroliga … när vi öppnade första fönstret blev det ett herrans oväsen. Deras skrin blev öronbedövande. Aporna klättrade och hoppade runt som galna inne i buren. När hakarna på det inre fönstret lossades gick aporna till attack … de visade tänder, skrek och gjorde utfall mot rutan … jag kände ett kraftigt tag i nacken och något som greppade om vänsterarmen … djurskötaren hade i grevens tid noterat uppståndelsen bland aporna och vi blev, på tyskt manér … vänligt men bestämt, avhysta från aphuset.

Ute på den allmänna platsen invid åsneridningen råkade vi på Volker och Friedhelm igen. Wille var upphetsad och berättade gestikulerande, med sin karaktäristiska Göteborgs-svengelska, om våra eskapader i aphuset. Djur är duktiga på att upptäcka berusning … detta gäller i högsta grad även åsnor. Wille, som i varande stund var påverkad av rusdrycker, hade kommit inom skotthåll för en av åsnorna. Plötsligt blev han träffad av en dubbelspark på ändalykten och for framåt en knapp halvmeter. ”Fan gör du åsnejävel” sa Wille och masserade den ömmande röven.

På vägen ner mot bergbanestationen passerade vi ett pampigt stenhus omgärdat av ett två och en halv meter högt järnstaket … ett sånt där svart staket med smidda spetsar längst upp. Friedhelm, som även han var under rusdryckers inverkan, undrade vad det kunde vara som man ville gömma bakom gallret. Utan vidare utläggningar klättrade Friedhelm upp på staketet. Precis när han svingat över ena benet slinter han med den andra foten … en spets tränger in dryga decimetern i Friedhelms högra skinka. Han tar sig ur den besvärliga situationen med ett blödande sår … vi åkte tillbaka till Bonn efter en händelserik dag. På kvällen ville Friedhelm inte sitta … av förklarliga skäl drack han sina öl stående. Det hade Wille inget emot han heller.

Vi lämnade Bonn och våra vänner där … dom skulle vi komma att träffa många gånger senare i livet. Vår resa skulle fortsätta … T-Kent rullade på mot Gran Paradiso utan missöden. Fram mot kvällen var vi framme i Norra Italien. Innan vi körde den sista etappen från Aosta upp till campingen stannade vi på ett värdshus och käkade. Det blev sardinsallad … enkelt men kanongott … fem stora sardiner i olivolja, solmogna tomater, rå lök och isbergssallad. För ovanlighetens skull ville inte Wille ha öl … han ville ha mjölk. Så fick det bli men för mig blev det en öl. Tältet restes under några tallar och Wille samlade ihop ved till en lägereld Nästa dag skulle chansen äntligen komma … att få se vilda stenbockar. Elden brann ut och vi somnade. Jag vaknade av att någon spydde utanför tältet … och det rejält. Det var Wille! Han hade blivit magsjuk under natten … han spydde som en kalv och allt som oftast däremellan var det rännskitar. Wille var dålig i fem dagar. När han var kry nog var det dags att vända hemåt … vi fick aldrig se några stenbockar den här gången. Så mitt råd är … var försiktig med mjölken!