Den odlande nikotinisten

Den här nikotinisten kommer inte, som de flesta tidigare nikotinister, att handla om galna upptåg under rusdryckers inverkan. Den här nikotinisten kommer att handla om gurkodling och min kära mor. Lilla mamma var änka sedan två år när jag flyttade tillbaka till min gamla hemkommun efter 15 år i Göteborg, Sigtuna och Uppsala. Hon och far hade bott i Steninge i 13 år när farsan i all hast lämnade henne för den eviga vilan. När mamma fick höra att jag ämnade flytta tillbaka till västkusten … sa hon liksom i förbifarten att, det hade blivit ganska jobbigt att sköta om huset på egen hand. ”Jamen … vore det inte käckt om du köpte bostadsrätten intill min här i Stora Höga” frågade jag. ”Tänk vad praktiskt … då blir allt så enkelt när du behöver hjälp med något” fortsatte jag som för att övertyga henne om fördelarna med en sådan lösning. Mor har alltid varit en försiktig general … men efter ett tag hade hon bestämt sig. Strax före jul hade jag fått en ny granne … min mor. Nu var det ju inte så enkelt som jag hade tänkt mig … jag hade liksom inte bara fått en ny granne, jag hade fått en morsa på köpet. Det var ovant att helt plötsligt få synpunkter på vardagliga ting som … skall du inte ha en skjorta istället till dom där byxorna … eller kom inte hem för sent … och så vidare. Antar att ränderna inte går ur … trots att man var 47 fyllda och inte ingått hennes hushåll på 28 år.

Det var härligt att vara tillbaka på ”hemmaplan” igen, i en sprillans ny bostadsrätt. Det fanns hur mycket som helst att fixa med i den lilla trädgården … men det var bara kul efter många år i lägenhet. Man var helt enkelt svältfödd vad avsåg trädgård och odling. Tre minuter från bostaden låg Bärby vackert beläget uppe på en liten ås. Det var en idyllisk bondgård med en bedårande utsikt över Hakefjorden. Det visade sig att en gammal skolkamrat bodde där och vid ett tillfälle frågade jag honom om det gick bra att arrendera ett stycke av hans mark för att anlägga en köksträdgård. ”Jag känner allt igen dig … jag vet vem du är” sade han. Pinsamt nog kände jag inte igen honom och var tvungen att fråga vem han var. Nästa gång som vi råkades sa han att jag kunde få arrendera en bit i den gamla tjurhagen om jag fortfarande var intresserad. Det var jag … och några dagar senare var 250 kvadratmeter upplöjt och intill låg en stor hög kogödsel. Det saknades inte arbete och min ständigt oroliga mamma undrade hur allt skulle gå.

Visst var det mycket arbete men det samtidigt var det underbart att odla sina egna grönsaker. Odlingen låg på en sydsluttning med sandig lerjord och uppe vid hagkanten såg man havet. Där hade jag ställt en gammal utemöbel. Mor brukade ta med sig termoskaffe och dopp så att vi kunde sitta där och fika efter ogräsrensning, kupning eller vad annat som behövde göras. Dessa stunder uppskattade gammeltigern. ”Ja … det är obeskrivligt vackert” brukade hon säga när hon blickade ner mot havet, med en kopp kaffe och en bit hembakad ambrosiakaka framför sig. Mamma hade allt magrat en hel del, men fortfarande alltid lika glad och förnöjsam … hon rättade till luggen som blåst ner över ansiktet. Hennes hår hade blivit alldeles vitt. Hon hade börjat bli glömsk på sistone … det oroade mig. Det var mer än vanlig glömska … hon hade börjat drabbas av demens. Därför var det kul att prata om minnen från förr med henne … dom kom hon ihåg. Då log hon och skrattade. ”Viken kämpe hon är” tänkte jag och kände ett sting av vemod när jag såg henne rensa mellan plantorna. Sakta men säkert, tyngd av ålderdomens ok. Jag hade börjat se henne med nya ögon … en dag kommer hon inte att vara med längre … den trognaste vännen man haft. Jag tog potatishackan och började kupa en ny rad … för att inte börja gråta. Blod är tjockare än vatten.

Strax före midsommar var den lilla köksträdgården som vackrast. På lotten frodades grönskan och potatisen hade börjat blomma. Där fanns tre sorters potatis … Early Rose, eller ”tidia röa” som dom kallas för här. Dom skulle premiärkokas till matjessillen på midsommarafton. De andra sorterna, King Edward och Asterix, skulle vi ha för vintern. Jordärtskockorna växte redan höga på den nedre ändan av stycket … tätt och högt för att skyddad mot vinden. Majsen var redan hög men än skulle det dröja innan det fanns kolvar att skörda. Brysselkålen stod i en snörrät rad, vaktad av gul lök på ena sidan och rödlök på den andra. Blomkål behövde ännu tid att växa och på stänglarna klättrade skär- och brytbönorna slingrande uppåt. Än hade de inte börjat blomma men de såg fina ut, med mörkgröna blad … det skulle nog bli en fin skörd fram i juli. Jordgubbarna och smultronen blommade men några egna gubbar skulle det inte bli till midsommar. Längst upp på stycket fanns rabarber och så växte där både krusbär och vinbär. Mor visste att koka krusbärskräm … för mig den mest sommriga efterrätten av dem alla. På den västra långsidan av köksträdgården odlades västeråsgurkan … i tre rader. Plantorna var friska och fina, det skulle bli goda mängder att skörda.

Av gurkorna skulle det läggas in saltgurka … på ryskt manér. Alltså ingen ättika i lagen. När gurkorna började mogna fick man skörda varannan dag. Dom fick inte bli för stora … inte större än en decimeter. Sedan skulle gurkorna tvättas noga och sedan stå i kallt vatten i ett dygn. Till inläggningen behövdes sedan jodfritt salt, vatten, pepparrotsblad, eklöv, klarbärslöv, vinbärsblad och dillkronor samt en klyfta vitlök. Sedan skulle burkarna ställas svalt och mörkt i fyra veckor för att bli klara. Och burkar gick det åt. Närmare bestämt en pall med hundra tvåliters burkar. Gurkor skördades det också … 174 kg sorterat blev det. När Anastasia provsmakade och tyckte att dom smakade precis som hennes farmors gurkor var saken klar. Inläggningen skulle heta Ludmillas ryska gurkor, precis som hennes farmor.

Wille hade börjat jobba på Stora Holm utanför Säve … där skulle den årliga julmarknaden gå av stapeln. Han skulle fixa en ståndplats så att jag kunde avyttra mina gurkor. Så blev det … mor och jag körde ner med flaket fullpackat av burkar och ställde allt i ordning. Mamma skulle ansvara för att det fanns smakprov på faten och jag skulle sköta försäljningen. Det blev en intensiv dag. Allt som allt sålde vi 72 burkar. En storvuxen ryss som såg ut som en dirigent, med yvigt hår och gråsprängt skägg, köpte fyra burkar. Han sken upp som sol efter provsmakningen … ”Dom smakar precis som hemma i Ryssland” sade han med gnistrande ögon. Efter dagens göromål bjöd jag mamma på stenugnsbakad pizza i Kungälv … pizzor stora som dasslock. Hon kämpade tappert för att få i sig pizzan … men när det var en fjärdedel kvar fick mamma ge upp. Hon brukar äta upp … men den här pizzan var för stor. Mor hade fått lära sig det var ohyfsat att inte äta upp … så hon tyckte det var försmädligt när hon inte orkade mer. Väl hemma somnade mamma gott efter lång och händelserik dag.

På måndag kväll ringde telefonen och en otrevlig herre som presenterade sig som Ingenjör Sven-Olov Olsson var på tråden. ”Är det du som sålde gurkor på julmarknaden” sade han allt annat än vänligt. Jag svarade att han kommit rätt och undrade om det var något problem. ”Du har sålt jästa gurkor din djävla skojare” fortsatte han i samma tråkiga ton. Jag höll god min och försökte förklara för honom att gurkorna skulle vara jästa … att det är en naturlig process, mjölksyrajäsning, som var viktig för att ge gurkorna den ryska smaken. Efter att ha förstått att personen i andra ändan egentligen inte var intresserad av att få veta, utan bara hade ringt för att få kasta skit i allmänhet och på mig i synnerhet … bad jag att få tala med hans fru. ”Du … du har inte din fru närheten … ” frågade jag och fortsatte ”för det verkar inte som om du vill lyssna”. Han tystnade. ”Är du otrevlig din fan” var hans nästa kommentar. ”Nää … jämfört med dig är jag rena solskenet” svarade jag kort. När hans fru, som var den som hade handlat en burk gurkor av mig dagen innan, kom till telefonen bad jag om ett konto där jag kunde föra tillbaka pengarna som hon betalt. Det var det enda att göra eftersom gurkorna skulle vara jästa … hon skulle ju inte bli nöjd om hon fick en ny burk.

Summa summarium … får man vara nöjd. Med 72 sålda burkar, en fantastisk dag för lilla mamma och mig … och bara ett klagomål … inget att lipa över tycker jag.