Den uppfostrande nikotinisten

– Jaha Janas, då var det dags för ditt tionde kåseri!

– Det var som tusan … ja du ser hur tiden går!

– Ja … vad kommer nikotinisten att handla om i dag då?

– Tror jag skall berätta om en jycke … så här var det!

En gång i tiden hade jag en hund. Det var en blandrastik som sannerligen var en femvägskorsning. Hon hette Lisa. Lisas far var tillika morfar och var själv en blandning mellan Boxer och Karelsk Björnhund. Han lystrade till namnet Bonzo. Det enda jag känner till om mormodern var att hon var en blandning mellan Bearded Collie, Afghan och Västgötaspets … och att hon hade lägrats av Bonzo. Resultatet av det könsumgänget blev bland annat Lady, som i sin tur blev Lisas mor och hennes syster. Lisa blev en fin hynda med nästan svart päls och en vit stjärna på bröstet. Tassarna var vita, öronen var bockade som hos en Border Collie och svansen var upprullad på ryggen som hos en Spets.

Bonzos husse är en gammal polare till mig. En storvuxen man med ett ännu större hjärta, som kallades för Kanada-John. Han tyckte att Bulten och jag skulle ta hand om var sin valp efter Bonzo. Bulten hette Lasse på riktigt. Han var min själsfrände och järnpolare. Sorgligt nog finns han inte längre kvar och förgyller vår tillvaro. Denna sorliga förlust får jag berätta om i annan nikotinist. Nåväl, Bulten och jag bestämde oss för att förbarma oss över varsin valp. När vi hämtade de små yrtussarna ville Henning, som var Ladys husse och tillika granne till Kanada-John, ha en 75: a renat för vardera valpen som betalt. De motsvarade ganska väl vad han hade lagt ut på mat åt valparna, menade han. Henning fick sina två buteljer och vi våra valpar. Den ena flaskan gömde Henning på ett finurligt ställe i ladugården. Den andra skulle han precis stoppa ner i byxfickan innan han hejdade sig och frågade om det var så att vi kanske ville ha en sup. Vi tackade nej och flaskan försvann i den besynnerligt djupa byxfickan.

För Lisa gick det bra, trots inavel och allt. För Bultens lille krabat, Fonzie, gick det sämre. Redan efter några månader visade sig Fonzie ha någon ögonsjukdom som gjorde honom blind. Bulten tvekade inte att låta veterinären ge en injektion som förpassade lille Fonzie till den eviga vilan.

Lisa blev en trogen följeslagare som i stort sett var med mig överallt. Var det så att hon inte kunde följa med så var Bulten hennes självklara reservhusse. Att hon skämdes bort med att inte lära sig att vara ensam var både på gott och ont. Om hon vid tillfälle blev lämnad ensam hemma några timmar, kunde hon protestera genom att tugga sönder någon bok som låg på golvet invid min säng. Var det så att jag lämnade henne ensam för att gå ut och dansa var protesten kraftigare. Hon gillade nämligen inte om jag hade damsällskap med mig hem och särskilt inte om dessa slutade på kammaren. Då bestod protesten inte i någon uppäten bok utan av en nerpinkad säng! Lisa kunde emellertid inte hålla masken. Hennes sinnesstämning var lätt att tyda. Om hon pissat i min säng kunde detta konstateras redan i tamburen. Man möttes nämligen redan vid hemkomsten av en mycket ångerfull jycke. Det här var riktigt besvärligt faktiskt. Man hade ju hört att man bara kan bestraffa hundar under pågående handling. Problemet var ju bara att hon inte pinkade i min säng när jag var hemma! Alltså kunde problemet inte åtgärdas under pågående akt. Jag hade ingen lösning på detta.

Vid ett tillfälle när jag kom hem från ortens danshak, rund under fötterna, och möttes av en ångerfull Lisa i hallen, brast mitt tålamod. Jag gick in och kände på sängkläderna och mycket riktigt … de var blöta. ”Förbannade hundjävel” tänkte jag i ett sting av ilska. Lisa strök omkring med ångerköpta ögon, sådana där skamsna ögon som bara hundar kan ha. Jag tänkte att hon vet förbannat väl vad hon har gjort och hon förstår precis varför jag är upprörd. Jag gick och öppnade ytterdörren och kommenderade Lisa att gå ut. ”Ut med dig din förbannade byracka … det går ju för fan inte att ha dig i möblerade rum” gapade jag åt henne. ”Kan du inte låta bli att pissa i min säng så kan du fan i mig lika gärna sova ute” fortsatte jag. Lisa gick lydigt ut och tittade på mig med olyckliga ögon och hennes annars upprullade svans hängde nu rakt ner. Hon var förkrossad! Hon hade blivit utslängd från sitt hem! Jag stängde dörren och bäddade åt mig i soffan. Tänkte att jag lägger mig en stund och kollar lite på teven medan Lisa fick begrunda sina dumheter ett tag ute i höstkylan på gårdsplanen.

När jag vaknade var det en strålande söndagsmorgon. Jag satte mig upp käpprakt och tänkte ”Herredjävlar … jag slängde ju ut Lisa och somnade ifrån henne”. Jag rusade ut på gårdsplanen i kalsongerna och ropade ”Lisa, Liiiisa,” men ingen Lisa uppenbarade sig. Bara grannen som flinande tittade upp över lövräfsan och sade ”Har jycken sprungit bort … snygg söndagskostym du har förresten”. Jag gick in och klädde på mig. Sedan ringde jag Bulten.

Jag möttes av ett bryskt och korthugget ”Hallå!”. Bulten svarade alltid så. ”Har du ätit frukost” frågade jag. ”Nää” svarade Bulten med samma tvära tonfall. ”Fan … har du tid att hjälpa mig?” frågade jag. ”Javisst … med vad då” frågade han. ”Nää … fan, jag slängde ut Lisa i natt när jag kom hem från Baronen … hon hade pissat i min säng igen du vet … jag blev så jävla sned du vet … så jag körde ut henne på gårdsplanen klockan två i natt” försökte jag förklara för Bulten. ”Nej fan … vi behöver inte leta efter Lisa, hon är här. Hon kom hit och krafsade på dörren kvart över två i natt”, sa Bulten. ”Kom hit och hämta henne och så kan du få frukost också” fortsatte Bulten och avslutade sedan samtalet.

Jag tog mig en promenad hem till Bulten och Maud, käkade frukost och hämtade Lisa. Hon verkade vara nöjd med att få komma hemma igen, efter nattens röda kort med påföljande utvisning. Det skulle också visa sig straffet hade effekt. Efter denna gång pissade Lisa aldrig mer i min säng. Undrar just vem som sa at hundar inte förstår om dom får en bestraffning i efterskott?

– Vilken grej!

– Mmmm … antar att vi fick en läxa båda två.

– Vad händer i dag då?

– Nu skall jag ta en fika, sedan skall jag träffa mäklaren.

– Okej … vi hörs senare!

– Javisst … kämpa på!

Hell´s Kitchen