Den ovarsamme nikotinisten

– Jaha … då var det måndag igen!

– Måndag … satan då har jag glömt jag att skölja munnen med fluor, brukar göra det på måndagar.

– Men du har väl inte glömt nikotinisten i dag?

– Sällan … här kommer den!

Torben var en försiktig och varsam herre … så till den milda grad att det allt som oftast aldrig blev någonting med något. Självfallet nyttjade han heller ingen form av tobak. Torben kallades ofta för Tokke, varför vet jag inte, men så var det. En gång tog vi oss för att göra en resa till Camargue. Vi skulle skåda fågel! Där skulle vi få se flamingo och en massa andra, för oss nordbor, exotiska fåglar.

Efter en lång och intill smärtgränsen påfrestande 220 mil lång resa i en gammal stadsbuss, med gröna galonsäten som saknade nackstöd, var vi framme i Arles. Där hyrde vi cyklar för att kunna ta oss runt det fågelrika deltat där Rhône mynnar ut i Medelhavet.

Nu skulle det minsann både skådas och plåtas. Inför resan hade Tokke införskaffat en ny kamera med teleobjektiv och en ny tubkikare. När vi packade om våra fältpinaler kunde Tokke inte hitta sin kamera! ”Den måste ha blivit kvar i brorsans bil när vi blev avsläppta vid Stena terminalen i Göteborg”, resonerade Tokke. ”Varför hade du inte lagt ner din kamera i packningen då?”, frågade jag förvånad. Tokke svarade att han lagt kameran synlig i bilen så att han inte skulle glömma den. Den logiken förstod jag aldrig och jag frågade inte heller efter någon förklaring.

När vi äntligen lämnade Arles bakom oss och cyklade ut på landsbygden, kände jag mig rustad för några spännande dagar. Färden började utmed Rhônes östra strand och vi hade satt som mål att övernatta i närheten av Port St-Luis-du-Rhône. Efter ett stycke på vägen stannade vi för att kika på ett härfågelpar som uppehöll sig sig inne på en ödetomt. Med ett enkelt grepp lossade jag spännremmen som höll fast tubkikaren och stativet vid cykelramen, drog ut stativets ben och ställde in skärpan. Där var dom … med sina typiska fjädrar på hjässan. Tänka sig … förr var det ett förebud om krig om man såg en härfågel. Därav namnet, härfågel. För Tokke tog det lite längre tid. Först skulle ryggsäcken av, sedan upp med stativet och tubkikaren ur ryggsäcken. Därefter skulle skyddsfodralen av för både stativet och tubkikaren. Till sist skulle tubkikaren befrias från en skyddande handduk innan den kunde monteras på stativet. ”Sådär ja, var är dom nånstans?” sa Tokke.

– Härfåglarna menar du?

– Ja!

– Nää dom flög iväg för en stund sedan.

Vi packade ihop våra skådarutrustningar för att trampa vidare. Under tiden som Tokke gjorde om samma procedur, fast åt andra hållet så att säga, kollade jag in en Tornfalk som ryttlade över en hagmark. Det fanns ju tid till det, om du förstår vad jag menar. Så där flöt det på. Allt som oftast var fåglarna redan borta när Tokke var färdig med uppackningsproceduren.

När vi fram på eftermiddagen cyklade ut på en stenslätt vid La Crau, var sinnena på helspänn. Där skulle det nämligen kunna finnas långstjärtade flyghöns, en fågel som ingen av oss någonsin sett. Invid några knastertorra buskar såg vi något misstänkt. Jag kollade med handkikaren men det var svårt att avgöra i den heta dallrande luften vad det var som vi såg. Så jag monterade snabbt upp tubkikaren … riktade in den och fokuserade … och där var dom, de långstjärtade flyghönsen. ”Wow … alltid lika kul att se en fågel man aldrig sett förr” tänkte jag upphetsat.

– Jag får kolla! Det var Tokke. Nu orkade han inte ta fram sin tubkikare längre. Det var tydligen för omständligt.

– Varsågod! ”Dom står där, invid tredje torra busken från vänster” sade jag, smått irriterad över att det var viktigare att inte repa utrustningen än att använda den.

Senare på kvällen, när vi hade rest tältet, käkat vår kvällsmat och satt och spanade ut över Rhône frågade Tokke om jag trodde det fanns mycket orm i markerna runt omkring vår lägerplats. ”Det kan det nog göra” svarade jag. ”Tänk om det kommer in en orm i tältet när vi sover” fortsatte Tokke. ”Det är nog ingen fara med det” svarade jag. ”Kan vi inte ställa din snusdosa i tältöppningen? Det är ju ett litet hål där dragkedjorna möts!” sade Tokke med en viss oro i rösten.

– Ja du Torben … tänk om ormar gillar mitt snus! – Vad gör vi då?

Mer blev inte sagt och vi sov gott hela natten utan att någon av oss blev ormbitna.

– Hahahaha … lite påfrestande tror jag! Hörs vi i morgon eller?

– Ja det hoppas jag!