Den konstintresserade nikotinisten

- Det var värst vad sen du är i dag!

- Ja ... har haft en del att stå i.
- Men något om nikotinisten blir det eller?
- Ja ... här kommer ett kåseri från en skidresa till Österrike ... håll tillgodo!


”Hur många dosor rappe har du med dig” frågade Hjalmar medan vi trängdes i kön till incheckningen på Landvetters flygplats. ”En stock … och du, hur många har du” undrade jag. ”Har också en rulle” svarade Hjalmar. ”Veckan kommer att gå galant” fortsatte han. En veckas skidsemester väntade oss. Vi skulle flyga till München och sedan resa vidare med buss till Sankt Anton … Österrikes mest kompletta vintersportort. Det var redan kväll, så vi skulle vara framme först på natten. Kalaslusten var påtaglig, så några skarpöl kom väl till pass i baren. Innan det var dags för boarding bunkrade vi några pavor med röd Martini och Smirnoff vodka från taxfree-shopen. ”Det kunde ju vara gott att ha efter skidåkningen” resonerade vi.

Flygresan gick fint. Nu återstod bara buss-transfern, som skulle ta några timmar. Det var som det brukade. Bussen var fylld med uppspelta och förvänstansfulla semesterresenärer. Längst bak i bussen satt ett lagom förfriskat gäng från Orust som skrattade och stimmade på bra. I sätet bakom oss satt två dofsingar och fnittrade. Kort och gott … så gott som hela bussen var i steget. ”Ahhh vad fan” sade Hjalmar och halade upp en Martinflaska ur påsen. ”Lyssna” sade han när knastrandet hördes då kapsylens perforering bröts. ”Härligt ljud va” fortsatte Hjalmar och spillde upp två generösa plastglas med Martini. Det slank ner några till och jag minns att vi resonerade om vilka av Orustarna som skulle lägga an på dofsingarna bakom oss. Efter ytterligare några plastglas Martini satt den ena dofsingen invid Hjalmar och jag vid den andra. När bussen stannade för fika och pisspaus tömdes bussen i ett huj … så när som på fyra personer. Vilka dessa var och vad som hände får du räkna ut själv!

En stund efter midnatt checkade vi in på vårt hotell … kraftigt salongsberusade. Vi släpade våra väskor och skidor upp för trappan till andra våningen. Vi hade fått rum 206. Inne på rummet var det lite trångt mellan väggarna och sängarna så i fyllan och villan lyckades jag riva ner en tavla med mina skidor. ”Klirr” och glaset som täckte verket gick i tusen bitar när tavlan for i golvet. ”Helvete … ta det vackert” sade Hjalmar när han såg vad som hände. ”Ingen fara … jag fixar detta vet du” svarade jag och gick ut i hotellkorridoren. I trappan hängde det tre fina oljemålningar och mellan varje dörr i korridoren hängde etsningar. Jag plockade ner det tre oljorna och några etsningar och gick tillbaka in på rummet. ”Vad tror du” frågade jag ”passar den här eller gör den här sig bättre” och provhängde tavlorna för Hjalmar. ”Den där stora … med det gula stillebenet med blommorna och vasen blir bra” svarade Hjalmar. Efter att konstfrågan var biff, somnade vi bums, utmattade av en lång och förlösande resa. En aningen för mycket dricka gjorde sitt till också.

På morgonen väcktes vi av ljudliga knackningar … eller snarare bultningar på rumsdörren. Jag hasade mig ur bingen och öppnade dörren. Där står hotellägaren ... och en polis! ”Guten morgen” försökte jag. ”Guten morgen” svarade hotellägaren utan att vara i närheten av att verka mena vad han sa. Han förklarade att tavlor stulits från hotellet under natten och ville veta om vi hade hört något. Hotellägaren lutade sig fram så att han kunde kika in i rumme … och där, invid min säng står det två oljemålningar och några etsningar på golvet. Han pekade på tavlorna och steg in rummet tillsammans med poliskonstapeln. På golvet låg också glasskärvorna från tavlan som hade rasat i golvet. Hotellägaren hade nu hetsat upp sig från att vara upprörd till alldeles arg. Med en sådan där auktoritär röst, som bara tyskspråkiga kan prestera, ville han nu ha en förklaring. ”Hur i helvete kan mina tavlor stå här … inne på erat rum” frågade han. En obekväm tystnad lägrade sig i rummet, Hjalmar sneglade på mig och jag harklade mig innan jag pekade på glasskärvorna och sa ” Ich liebe kunst”. Sedan förklarade jag hur allt hade gått till och att jag bara ville hänga en annan tavla där den som rasat i golvet hade hängt och pekade på den gula oljan med blomvasen. Poliskonstapeln sneglade på hotellägaren och jag tänkte att nu jävlar är det kokta fläsket stekt. Helt plötsligt brast hotellägaren ut i ett gapskratt … ”Ich liebe kunst” … ”besoffende Schwede … hahahahah”. Han samlade ihop tavlorna och sa att jag bara behövde betala för det trasiga glaset innan han och konstapeln lämnade vårt rum.

Under resten av veckan hälsade hotellägaren uppriktigt glatt på oss vid frukosten. Någon räkning för tavlan kom heller aldrig och när vi checkade ut hälsade han oss välkomna tillbaka … inga sura miner där inte. Han visste uppenbarligen att skilja stöld från egenmäktigt förfarande under rusdryckers inverkan. Ont uppsåt har aldrig varit min eller Hjalmars melodi!

- Ni hade allt skoj ... nästan lite på gränsen va?
- Som sagt ... uppsåtet gör skillnaden ... eller hur?
- Ja ... vi hörs i morgon!
- Adios!

Hell´s Kitchen