Den njutande nikotinisten

Det var dags för en av våra årliga rutiner. Det var i slutet av juli, det var dags för Skagen. Porjus hade som vanligt skött logistiken och nu väntade vi på att gå ombord på Stena Jutlandica. Klockan var lite före sju … fler och fler sällade sig till kön. Mest var det pensionärer. ”Dessa jävla pensionärer … måtte man aldrig bli som de” muttrade Porjus sedvanligt morgonvrång. Han hade rätt, vissa av dom var fan ta mig helt odrägliga … rätt och slätt ohyfsade. Det var precis som ett krig stod inför dörren … som om det inte fanns plats för alla som löst biljetter. När portarna slogs upp fanns ingen pardon … likt en hjord migrerande gnuer, rusade samhällets ”untouchables” ombord med sina shoppingvagnar, Vi tittade på spektaklet, nickade menande mot varandra … ingen ko på isen … vi väntade tills den mest erfarna generationen kommit sig till ro.

När kaoset vid ombordstigningen hade lagt sig, embarkerade vi Stena Jutlandica. Som förprogrammerade robotar styrde vi kosan till baren … vi behövde öl! När färjan passerade under Älvsborgsbron öppnade baren. Först på plats var Politikern. Bartendern hade fått upp gallret framför baren ungefär tre centimeter när Politikern böjde sig ner mot springan och gjorde den första beställningen. När vi seglade förbi Vinga hade vi redan hunnit med tre öl. Småbarnsföräldrarna runt omkring började bli oroliga.

Ute till sjöss var det ett fantastiskt väder och havet låg nästan spegelblankt där Kattegatt möter Skagerack. Det fattades bara en kvart innan vi skulle lägga till i Frederikshavn … eller Den Konglige Danske Rødspættebyn som danskarna så kärleksfullt kallar sin stad. Där stod vi, återigen kringrända av dessa förbannade pensionärer, och längtade efter en pariserbøff på Moby Dick. Den var ett måste! Pariserbøffen var en stor och läcker halstrad råbiff på en toast med rödbetor, lök, kapris, äggula och riven pepparrot. Pensionärerna rusade mot utgången … vi tog det lugnt. En stund senare var vi på plats, Projus, Politikern, 45: an och jag, på Moby Dicks uteservering i strålande sommarväder med fyra Pariserbøffar, källarsvala öl och immande Aalborg … en av årets höjdpunkter hade börjat. Tåget till Skagen skulle gå om 45 minuter så det fanns gott om tid.

Mätta och belåtna satt vi på tåget ... jag lade in en snus. Signalhornet förebådade att det var dags för avgång och tåget sattes sig i rörelse … det bar iväg mot Skagen. Tåget var nästan fullt … och om dryga två mil skulle vi vara framme. Resan gick genom Strandby, sedan Nielstrup, Jerup och Napstjært. Vinden fläktade från nerdragna fönster och utanför passerade Vendsyssels idylliska landskap förbi. Porjus tog ner sin ryggsäck från hatthyllan, öppnade den och plockade fram en påse och fyra nubbeglas av metall. På påsen fanns en text på engelska … Safari Emergency Kit. I påsen fanns fyra stycken mindre påsar i rött med en sebra på … precis som det där lukta-gott-vattnet. Ja … det var alltså sådana där påsar som man brukar få ketchup, senap eller majonnäs i. Sådana där som man river av ett hörn på för att komma åt innehållet … fast större. Men påsarna innehöll varken ketchup, senap eller majonnäs … de innehöll diverse sprit! Porjus meddelade att vi nu befann oss i en nödsituation och höll sedan andäktigt fram påsarna. ”Välj” sade han. Glatt överraskade valde vi … Politikern tog påsen med whisky, 45: an valde den med rom, för mig blev det brandy och Porjus fick ta den återstående påsen med gin. Under muntra miner revs hörnena av vid markeringen och påsarnas innehåll hälldes upp. ”Jaha … vi säger väl skål då” sa Porjus och höjde glaset. Vi passerade Ålbæk … nu var det inte långt kvar.

Tåget saktade in och stannade på Skagens station. Vi skulle bo på Skagen Sømandshjem, så vi hade knappa halvkilometern att gå. Vi knallade ner till Christan X’s Vej. Där fortsatte man sedan till vänster, fram till Holstvej och sedan vidare till korsningen med Østre Strandvej. Därifrån kunde man se hotellet. Vi checkade in och befriade oss från ryggsäckarna. Inte långt från hotellet ligger Bodilles Kro, ett härligt ställe med äkta dansk mat. Där hade vi bokat bord för att äta middag. Men först skulle vi till hamnen och skölja bort resdammet.

Vi hittade ett ledigt bord och beställde öl. Det var inga ben i dom skall sägas. Den första rundan slank ner fortare än fan hann i tofflorna och en ny runda beställdes genast. Det gick så fort att vi knappt inte hann ställa ner de urdruckna ölglasen på bordet. Vilken dag det var. ”Vad mer kan man begära … en solig eftermiddag på Fiskekrogens uteservering, kalla öl och en tallrik med friterad bläckfisk, citron och remouladsås som tilltugg” tänkte jag. Semesterkänslan hade infunnit sig … doften av hav, skriande gråtrutar, sorlet från folk och en gassande sol. Si sådär en sex till åtta halvlitrar med öl senare, ville 45: an och Politikern göra en lov inne Skagens centrum. Porjus och jag tyckte att inget fattades där vi befann oss, så vi kom överens om att träffas på hotellet en stund innan det var dags för middag.

Porjus och jag hade kommit tillbaka till hotellet och befann oss i lobbyn utan att 45: an hade noterat detta. 45: an är på friarstråt. Han står lutad en bit in över receptionsdisken, stödd på sina armbågar. Bakom disken står receptionisten, en söt flicka med indiska drag och stora mörka men för stunden häpna ögon. Vi hör 45: an säga ”You work in this hotel, and I live in room 206” ... ”Maybe you can visit me in my room when you finish your work”. Den söta lilla receptionisten tittade med ännu större ögon på 45: an, sedan vänder hon sig mot oss och frågar “Hvad fanden siger han for noget?”.

Lite senare, nyduschade och fina, tågade vi i samlad tropp mot Bodilles Kro … nu skulle vi spise! Och det var vad vi gjorde. Först ”Tre slags sild med karrysalat og ½ æg” till förrätt. Därefter ”Fyldt rødspætte med rejer, champignon og asparges” och till efterrätt blev det ”Gammel ost med fedt og sky”. Oj oj oj … vilka läckerheter ... ackompanjerade av öl och snaps. Politikern åt så att han svettades … 45: an var tillbaka i skick och fason men hade lite svårt för efterrätten. Gammal dansk ost luktar ju faktiskt skit! Porjus var tyst och bara njöt … det där med ”sild och en lille en” är det inte mycket som slår.

Nu väntade kvällens höjdpunkt på Fregatten. Det var äntligen dags för Leo och Sussi och Skandinaviens i särklass bästa allsång där danskar, norrmän och svenskar tävlade om att få höra sina favoritlåtar och att få sjunga med … totalt opretentiöst men galet roligt. Leo behövde runt en åtta flaskor Tuborg grön för att komma igång. När Leo var igång … blommade Sussi ut! Nu hängde han med när hon gick loss med gitarriffen. Någon timme senare var Sussi irriterad på Leo igen … nu började han bli för onykter. Åtminstone enligt Sussis sätt att se på saken. Så här fortsatte natten med oräkneliga öl. Jag vaknade med skallebank, utan att ha koll på varken när eller hur jag hade kommit tillbaka till hotellet. Jag pallrade mig upp, tog en snabb iskall dusch och ett glas Treo för att komma i form.

Porjus bultade på min dörr, han ville ha sällskap till frukosten. I frukostserveringen skulle vi få bevittna vad ett finskt bakrus innebar … nä föresten, bakrus är nog fel ord … han hade inte kommit till det stadiet än. Finländaren stod vid buffén och bredde smörgåsar, hällde upp juice och gick sedan och satte sig vid ett bord för att äta sin frukost. Allt gick liksom i ultrarapid, som om han befann sig långt borta i en annan värld. Han tog några tuggor på en smörgås och såg sig sedan om, kliade sig i huvudet … han hittade inte sitt kaffe. Han reste sig, gick över till buffén och hällde upp en kopp kaffe. Sedan gick han och satte sig, rörde om sockret och … med en förundrad min, tittade han efter sina smörgåsar. Han hade satt sig vid ett annat bord. Finnen reste sig på nytt och stegade fram till buffébordet. Han bredde sig några smörgåsar och gick tillbaka och satte sig. Några norrmän som också befann sig i matsalen hade observerat finnens förehavanden … med roade miner noterade de att han hade satt sig vid ett tredje bord. Finländaren som gnuggade förnöjt sina händer … äntligen skulle han få äta sin frukost. När han inte kunde hitta sin kaffekopp och med samma förundrade min tittade runt sig, bröt norrmännen ut i kvävda skratt. Det gjorde även vi. Han såg en övergiven kopp kaffe ett par bord bort … hämtade koppen … tog en klunk och grimaserade illa … kaffet hade kallnat!