Den blöte nikotinisten

Det var mulet och en lätt bris krusade det blygrå vattnet vid Havden. Några gråtrutar satt med uppburrad fjäderskrud på pollarna. Två fisktärnor patrullerade den lilla viken vid hamnen. I väster … över Askerön började det klarna upp. Det var fram på eftermiddagen … det skulle nog bli fint väder ändå. Magnus och jag var i färd med att packa ur bilen. Vi skulle ut med hans nyinskaffade segelbåt. En fernissad Drake som hette Maria Grazia. ”Var är matpåsarna” frågade Magnus. ”Dom står i bagageutrymmet” svarade jag. Magnus gick och hämtade påsarna. Snart låg allt som vi i all hast hade tagit med oss på bryggan. Det hade gått fort det här… från beslut till handling alltså. Drygt en timme tidigare … i köket hos Magnus, över en fika, hade vi bestämt oss för att segla. En övernattning fick det bli.

Där lågt allt på bryggan, tältet, ryggsäckar med det nödvändigaste, minigrillen, kastuller, ett flak öl, en hela renat och en kvarter O P Andersson, smör, räkost, två limpor bröd, kött att grilla, färskpotatis, kryddor och några burkar med Bullens pilsnerkorv.

– Ställer du dig på fördäck och tar emot packningen?

– Javisst … skall bara hoppa ombord!

Jag grabbade tag i förtöjningen och började hala in Maria Grazia. Hon var motsträvig för hon hade fått kort aktertamp och det var lågvatten. Jag tog i hårdare, fick henne närmare bryggan och hoppade ombord … trodde jag. I nästa ögonblick befann jag mig i vattnet. ”Förbannat vad pinsamt” tänkte jag och simmade mot stegen vid bryggnocken. Lisa tittade undrande på uppe ifrån bryggan. ”Men för helvete” hörde jag Magnus säga. ”Det där kunde ha gått riktigt illa” fortsatte han. ”Du var så nära att slå i huvudet i fören” sa han och måttade mellan tummen och pekfingret. Vad sur jag var, både bokstavligt och bildligt! ”Faaaan ... vad klantigt” vrålade jag förbannad på mig själv. Uppför stegen, upp på bryggan … – Jag får åka hem och byta!

Vinden fyllde hennes segel, hon krängde till och sköt fart. Lisa stod på bakbenen med framtassarna stödda mot sittbrunnssargen. Hon tittade ängsligt ut över havet. Magnus satt vid rorkulten, lade in en rejäl prilla och torkade av sig på byxorna. Kölvattnet lämnade svall bakom aktern.

”Vi ska inte ta oss en Bullens pilsnerkorv” sade Magnus medan han öppnade en öl. ”Javisst” svarade jag och kilade ner under däck. Samtidigt som jag rotade fram en korvburk, hittade jag en ränndörj mellan matpåsarna. ”Kanske vi kan få oss en makrill” sade jag och viftade med dörjen. ”Jo … kanske kan vi få en å grilla” sade Magnus. Vi hystade i häcklan och släppte ut dryga tiotalet meter. Det pyste till och Magnus öppnade ytterligare en öl. Rätt som det var högg det till och linan började rycka i fingret. Jag gjorde ett mothugg och halade in. Lisa blev ännu mer orolig över uppståndelsen och satte sig darrande i sittbrunnen. Hon avskydde att vara till sjöss. I nästa ögonblick sprattlade stor makrill runt hennes tassar … nu var hon indignerad. ”Jävlar … den var fin” sade Magnus. ”Perfekt att grilla … med kokt potatis” fortsatte han. Nu hade vi seglat en halv sjömil … ingen längre distans alltså. ”Vi ska inte lägga till på Stora Farhomen och grilla makrillen … jag börjar som bli lite småhungrig” sade Magnus.

Med halade segei gled vi in mot bergkobben i den lilla viken … Magnus kastade draggen … Lisa stod på fördäck, beredd att hoppa iland. Dragglinan tajtade mot knapen på akterdäck och Maria Grazia stannade lagom framför kobben. Lisa hoppade i land. Så lycklig över att ha fast mark under fötterna att hon började bita i tampen som jag förtöjde båten med. När vi bar i land köksgrejorna och maten fick Lisa glädjefnatt. Hon gjorde en tjurrusning runt buskagen men bakom ett par buskar befann sig några getter. Lisa tvärnitade och började nosa försiktigt mot getterna. I nästa ögonblick gick geten till attack … Lisa blev stångad och skyndade sig förnärmad tillbaka till tryggheten vid vår lägerplats.

Snart var vi igång med matlagningen … en eld sprakade på stranden och de skrubbade färskpotatisarna låg i en kastrull med havsvatten. ”Glöm inte att spara lite dill till makrillen” ropade jag till Magnus innan han lade några dillkvistar i potatiskoket. Det pyste och två härliga Tuborg Guld öppnades. Jag fileade makrillen … det blev två stora filéer. Laggen ställdes över elden, en generös klick smör fräste och makrillen åkte i … viken doft! Det var helt vindstilla och kvällsluften var ljummen … på tallrikarna låg fisken med dillsky och nykokt färskpotatis. Det var himmelskt… vi åt under andäktig tystnad. Uppe på kobben låg Lisa och gnagde ett stycke rökt fläsk. ”Det här nog den godaste makrill jag någonsin har ätit” konstaterade Magnus förnöjt.

När kaffet hade kokat klart över den öppna elden, hällde jag upp två kaffehalver. Sen satte vi oss uppe på kobben hos Lisa, drack kaffet och njöt. ”I dag har vi seglat 0,8 sjömil … det är inte långt … ungefär en och en halv kilometer” sade Magnus. ”Nää … men å andra sidan behöver man ju inte segla långt för att ha det gott” kontrade jag. ”Nää … det är ju förstås sant” sade Magnus fundersamt. Ölen pyste ett gott antal gånger till.

Jag vaknade av att regnet öste ner … vi hade somnat på kobben under bar himmel. ”Jävlar också … var är Lisa” undrade jag. Jag letade reda på hunden, bar ombord och bäddade ner henne mellan kojerna … då hoppade Magnus ombord. Han hade vaknat själv uppe på kobben, tittade nu in i ruffen och undrade surt varför jag inte hade väckt honom. ”Jag var tvungen att bära ombord hunden först” svarade jag. Vi kojade under däck … Lisa låg på durken mellan kojerna … hennes fuktiga päls ångade … det luktade blöt hund. Snart sov vi alla tre.

Solen stod redan högt … en ny dag vankades … getterna betade utmed bergskanten ... kläder behövde torkas.