Den simulerande nikotinisten

– Tjenare! Hur känner du dig i dag då?

– Jo tack … än har inte abstinensen slagit till.

– Igår var du allt lite slak va?

– Nått såpass! Så vi får väl passa på nu då … om du sugen på att höra hur snuset kunde användas för att smita undan?

– Ja för fan … varför inte?.

– Hahahahaha … kom att tänka på en riktig proffssimulant, vill du höra om hans bravader också?

– Ja för tusan … men vi tar det med snuset först va?

– Okej då, det går fint för båda händelserna har faktiskt tidsmässigt med varandra att göra. Nåväl … till saken! Många försökte lura Dr. Bergner, den härdade regementsläkaren på I 17 i Uddevalla. Hur man ville luras berodde ju på vad man ville. Det fanns de som ville klassa ut sig och slippa militärtjänsten helt och hållet medan andra ville få en kortare militärutbildning. Några ville få sig en vecka ledigt eller bara slippa undan någon övning. Att uppnå det senare var i regel inget problem och med hjälp av lite snus var det busenkelt. Det fanns som sagt flera sätt men inget lika enkelt och säkert som snus. Vissa krånglade med att stoppa upp en tvål i sotluckan så att kontrollen med termometern skulle visa på feber. Sättet var emellertid jobbigt eftersom först skulle tvålen in och sedan skulle den ut i rättan tid innan sjuksköterskan kom med termometern. Det gällde att muggen inte var upptagen när det var dags. Sättet krävde helt enkelt lite logistik och omaket med att ha en tvål uppstoppad i kiken. Då var det betydlig lättare att pressa ut lite snussaft mellan tummen och pekfingret, se till att inga snuskorn fanns kvar på fingret och sedan stryka fingret över ögonvitan. Simsalabim … och man hade en långt utvecklad ögoninfektion. Visserligen sved det när snussaften kom i kontakt med hornhinnan men det gick snart över. Första gången som jag provade detta blev det dock lite för mycket ståhej runt det hela. Jag hade nog petat lite för mycket i ögat med det snussaftsmarinerade fingret. För när det var min tur att stiga in på Bergners mottagning var ögat inte rött … det var illrött! De var inte frågan om en tydlig infektion … det var frågan om en allvarlig ögoninfektion. Doktor Bergner var en luttrad och kunnig läkare, även om vissa ville hävda annat eftersom han ofta verkade så likgiltig inför den ”sjuke”. Egentligen inte det minsta konstigt om man tänker på hur många simulanter som måste ha passerat hans stetoskop genom åren. Men som sagt … Bergner spillde ingen tid om han såg att det var allvarligt. Antingen så skrev han ut befogad medicin eller så remitterade han till Uddevalla lasarett. När Bergner såg mitt illröda vänsteröga sa han inte stort sett mer än ”Ojdå!” och remitterade mig genast till ögonkliniken nere på lasarettet. Det här var en infektion som varken kunde undersökas eller behandlas på regementet!

Väl nere på ögonkliniken blev det fullt pådrag. Först tog en dansk underläkare sig an min ”ögoninfektion”. Han tittade i ögat med diverse instrument, ställde några frågor, såg på mig med en allvarlig min, sa ”Vent lige!” och han försvann ut från undersökningsrummet. Där satt jag på en stol iklädd M/59:an och väntade. Efter en stund kom underläkaren tillbaka tillsammans med avdelningsläkaren. Den magre, spetsnästa och glasögonförsedde avdelningsläkaren tittade på mitt ögat med samma instrument och ställde samma frågor underläkaren redan gjort. De resonerade med varandra och så tittade han igen, ställde fler frågor, rynkade pannan, strök sig över hakan innan han sa ”Ett ögonblick!” och försvann på klapprande träskor. Under tiden som vi väntade frågade mig den danske underläkaren, med en finurlig min, om lumparlivet. Han undrade hur det var, om det var jobbigt med mycket övningar samt lite av varje om en soldats vardag. Han avbröts av att dörren till undersökningsrummet slogs upp. En parant dam, iklädd läkarrock med bröstfickan fylld av pennor och pinaler, stegade med bestämda kliv emot mig. Hon presenterade sig som specialist på ögonsjukdomar och överläkare. Hon kommenderade fram andra instrument, tittade … resonerade med de båda andra läkarna, ställde frågor till mig … innan jag flyttades till en annan stol med en annan apparat. Efter ett tag kunde man ana hennes frustration över att inte förstå vad som var felet med mitt öga. Hon ville återigen veta vad som hade hänt och när jag först upptäckte infektionen, om det gjorde ont och så vidare. Jag började bli smått orolig för om hon misstänkte att alltihopa var en bluff. Hon blängde på mig på ett obehagligt sätt men tillslut slog hon uppgivet ut sina händer och sa att jag skulle få en salva mot infektionen för att se om besvären försvann. Hon bad underläkaren att skriva ut en ögonsalva med antibiotika som jag inte minns namnet på. Sedan gick hon och lämnade åt underläkaren att sköta formaliteterna.

Han skrev ut receptet sedan skulle sjukdomsbilden formuleras skriftligt och vilka begränsningar infektionen innebar för soldatens förmåga att delta i övningarna. Underläkaren tittade på mig med samma finurliga min som innan, trummande med pennan mot formuläret, innan han frågade ”Hvad skal jeg skrive så at det bliver som du ønsker?” Ta mig fan … han hade genomskådat mig! Han skrev under formuläret, stämplade receptet, sköt över papperna med ett smil och sa ”Så skal du lige ha det godt!” Utanför lasarettet väntade Bronsson från Partille i en av regementets lastbilar. Bronsson låg på malajkompaniet och förutom att han saluförde smuggelsprit, skötte han diverse transporter för regementets räkning. Han hade skjutsat mig till lasarettet och sedan väntat där under tiden. Hur han förklarade för sitt befäl hur en simpel transport från ett förråd till ett annat kunde ta drygt två timmar berättade han aldrig. Naturligtvis var det utanför reglementet men Bronsson var begåvad och hittade trovärdiga förklaringar till det mesta. Men nu ville han höra hur snusmetoden hade fungerat. Jag sa att det hade krävt lite för mycket resurser i form av läkare, doktorer och medicinsk utrustning, men att det nog bara var en fråga om att lära sig dosera rätt helt enkelt. Bronsson flinade förnöjt bakom ratten på väg tillbaka till regementet. ”Fan Janas … det där skall jag också prova! Jag behöver vecka ledigt! Tjejen vill åka till Mallis.” sa han innan han släppte av mig vid sjukan på regementet.

Jag släntrade in på mottagningen och satte mig för att vänta på att Bergner skulle skriva sjuksedeln och ge mig den förskrivna ögonsalvan. Då kommer Erik Thyssén, skyttegruppchef vid 3:e Skyttekompaniet in på sjukan, ledsagad av två sköterskor samt en bekymrad Löjtnant Isaksson med en Ak 4 i handen. Nu skulle jag få bevittna den fräckaste sjukbluffen av dem alla. Erik stapplade sig fram och sköterskorna gjorde allt för att lugna honom. Han såg ut som en zombie. Med en svepande blick under den mörka luggen, försökte han se vilka som fanns i väntrummet. När Erik fick syn på mig gjorde han allt för att kväva ett skratt. Nu förstod jag att något var på gång. Skrattet lät som en fräsning och ena sköterskan blev alldeles förtvivlad ”Nä … nu börjar han gråta den stackarn”. Erik lotsades varsamt in ett rum och dörren stängdes. Jag visste vem Erik var sedan förr. Vi hade mötts vid flera skyttetävlingar. Erik var en riktig duktig skytt, faktiskt den bäste gevärsskytten i Göteborgsdistriktet.

Utanför sjukan sprang jag på ”Solis”, en halvstirrig, mager, solglasögonförsedd sergeant, som satt och rökte i en VW buss.

– Tjenare Janas! Hörde du vad som hände med Thyssén?

– Nää … vad har hänt?

– Nää fan … han har haft svårt med hantera vapen du vet!

– Det visste jag inte! Hur då?

– Vad fan har du gjort med ögat?

– Nää … inget speciellt, det var den där jävla Wärnberg slängde en snusbobba som träffade mig rätt i ögat.

– Å faaan … inte dåligt rött dô!

– Vad hände med Thyssén då?

– Han fick ju ett sammanbrott i förra veckan när hans pluton var på skjutbanan. När det var hans tur att skjuta började han å skaka som fan.

– Jävlar … men han är ju skyttegruppchef va?

– Ja … men det lär ju inte gå. Men han försökte! Jag och Isaksson var nyss ute på skjutbanan med Thyssén. Han sa att han verkligen ville lära sig skjuta och frågade om Isaksson kunde hjälpa honom. Så vi åkte ut, bara vi tre alltså, så att han skulle få pröva när det inte var så mycket folk runt i kring!

– Och hur gick det då?

– Nää fan … när Isaksson gav honom den laddade Ak 4 bröt han ihop igen … han började å skaka sen slängde han vapnet ifrån sej … jävla otäckt faktiskt.

– Fy fan jaa … så vad händer nu då?

– Jag antar att han får frisedel … det går ju inte att ha vapenfobier på ett skyttekompani!

– Nää, det låter onekligen som en svår kombination.

När jag lämnade Solis visste jag att Erik hade lurat skjortan av Isaksson och Solis. Någon vecka senare hade Thyssén fått sin frisedel. Vet inte vad som hände sedan eftersom jag slutade med tävlingsskyttet efter lumpen. Såg Thysséns namn i resultatslistor från skyttetävlingar då och då i tidningen. Så jag antar att hans fobi var av övergående natur.

– Ja det var ju ett sätt att få frisedel på!

– Ja, nästan för mycket va?

– Själv då … nyttjade du snusmetoden fler gånger?

– Hahaha … min storebror var och besökte mig på regementets dag. Han undrade varför kompanichefen hade sagt att det var synd om mig för att jag hade sådana problem med mina ögon.

– Hahahaha … det svarar ju på frågan.

– Jaa, det gör väl det … nä nu får vi sluta … abstinensen tränger på. Vi hörs i morgon!

– Javisst … hejdå!