Den galne nikotinisten

– Det var ju en brutal sammanfattning du gjorde senast! ”Det är det som är det djävliga med droger” för att citera dig ordagrant. Vad ville du säga egentligen?

– Njaaa … ville nog mest pricka in helvetet på kartan så vi vet vart resan leder oss. Att beskriva själva helvetet är det nog för tidigt för att göra. Du får helt enkelt hålla dig till tåls!

– Jaha!

– Mmmm … det handlar ju ändå om nästan 39 år med tobak! Jag menar att det är väl ändå uppenbart att alla dessa år inte har varit ett helvete, eller hur?

– Nääää det förståss. Så vad blir det för berättelse idag då?

– Kanske skulle man berätta om hur snuset kom att fungera som ett kitt, den gemensamma nämnaren som höll oss samman … kvartetten som inte sprängdes. Och det var inte bara snus i största allmänhet … i kvartetten var det Göteborgs Rapé som snusades. Allt annat var fjomp. Punkt! Okej, en och annan Prima Fint kunde väl duga som omväxling och var det så att vi var i Göteborg så var ett besök på Brobergs tobaksaffär ett måste. Där kunde man köpa ett amerikanskt snus som hette Copenhagen Snuff, ett snus med en tydlig arom av lakrits. Smaken var god och passade bra som efterrättssnus, som Hjalmar passande nog betecknade det. Hjalmar ja … förutom Hjalmar bestod kvartetten Gategårdarn, Frånk och mig. Själv gick jag under namnet Janas Rapé. Vi hängde ihop under många år och alla har mer eller mindre snusat Göteborgs Rapé oavbrutet sedan 1968. Och det är bara Frånk som gått från lössnus till påssnus. Men sorten har vi alla varit trogna. Fast det skall ju i ärlighetens namn sägas … jag slutade att snusa den 1 januari 2007. Mig veterligen så bakar fortfarande Hjalmar och Gategårdarn sina prillor och ännu fyller Fronk nog håligheten i tandköttet med tre påsar Rappe. Så är det nog …

– Du ser ut som om att det finns mycket att berätta?

– Mmmm … många minnen som dyker upp. Dom får jag nog också berätta om. Fast inte nu! Näää … det får bli en annan gång. Kanske kan det rentav bli en bok… den som lever får se.

– Förstår … men visst finns det något som du kan berätta nu?

– Ja ja … det gör det. Det är väl tre saker som jag kommer att tänka på. En gång när vi var hemma hos Frånk för att krubba lite efter en natts fiske i Kädreröd, fick vi för oss att snus nog var en god krydda. Det blev som helt galet. I stället för att de kokta äggen saltades med salt så kryddades de med en nypa Rapé, och Frånks favoritpålägg, Kavli´s mjukost eller Kåvvlii som Frånk sa, strösslades med ett generöst lager Rapé. Så där fortsatte det … inlagd sill och snus, Kalles och snus … pålägg för pålägg. Bäst som vi håller på med att komponera efterrätten … äppelkräm med rapé och mjölk, kommer Frånks styvmorsa in i köket. ”Men vad herrans namn gör ni pojkar. Är ni alldeles från vettet?” … Asta stirrade på de djupa tallrikarna som till bredden var fyllda med hennes goda äppelkräm, mjölk och snus … utan att säga ett ord till.

– Hahahaha … ni var lite galna tror jag va?

– Skojar du eller? Hör på detta! Vi i kvartetten gjorde lumpen samtidigt och dessutom på samma regemente … Kungliga Bohusläns Regemente i Uddevalla. Det var vårat hem för en god tid. Gategårdarn ingick i 4:e skyttekompaniet, Hjalmar i 2:a skyttekompaniet, Frånk tillhörde Pionjärplutonen på Trosskompaniet och jag själv var på Livkompaniet. Det var i stort sett en bekymmerslös tid med fasta tider för det mesta. För att bryta de inrutade dagarna anordnade vi många tokiga tävlingar som allt som ofta kunde spåra ur. Dessutom korsades våra vägar av många andra som bidrog till att lysa upp tillvaron så att säga. Så bortsett från all exercis var lumpen en kul tid.
Markan var den självklara samlingspunkten när övningarna för dagen var över. En tävling som var väldigt populär var att ”Dricka tävling”. Reglerna var enkla! Tävlingsformen var matchspel och inför varje match försåg sig de tävlande med 25 mellanöl, alltså en back i det gamla formatet! En match kunde vinnas på två sätt: Antingen var man först med att dricka ur samtliga ölen i backen eller så kunde matchen vinnas om motståndaren spydde. Att en öl skulle den drickas ett svep var en viktig regel. – Oj oj oj … så galet det kunde bli! Jag minns särskilt en finalrunda med granatgevärsskytten Fröjd från Trollhättan. Det var trevlig, gladlynt prick som låg på Hjalmars lucka som också snusade Rapé och kunde bidra till den allmänna trivseln. Vi var i slutskedet på våra backar och pinade i oss varje påbörjad öl. Fröjden var en storvuxen grabb med blond kalufs och normalt iklädd friskhetens röda kinder … fast nu … inne på den andra ölbacken … berodde Fröjdens röda anletsfärg på allt annat än sunt leverne. När han väl hade pinat i sig sista droppen kämpade han emot för att inte spy. Han svalde och svalde, ögonen tårades och hans ansikte var blossande fyllerött … svetten pärlades på hans panna men Fröjden höll emot. Efter att han hade kvävt alla reflexer att kräkas sa han på sin Trollhättedialekt: ”Janas … nu jävla é det din tur igen dô” och brast ut i ett gott skratt. Den ölen som nu väntade mig skulle bli den sista. Jag svalde och svalde, varje klunk var en pina. Ögonen tårades, kväljningarna avlöste varandra men tillslut var min flaska också tömd. Fröjden tittade oroligt på mig. Han undrade nog om han skulle behöva dricka en öl till … Splasch … där kom den! En meterlång spya for rakt ut i luften och landade på markans marmorgolv med ljudligt splasch. Jag hade förlorat! Fröjdens kommentar vid åsynen av den rejäla spyan var obetalbar. ”Jävvvlarr dô”, mer behövde inte sägas.

– Hahahaha, jävla tokar?

– Ja det var vi nog … men skoj hade vi allt. Vi hade en liknande tävling som gick ut på att man skulle lägga in så många snusprillor som möjligt. Det var en signalist som låg på Frånks lucka som hittade på den tävlingen. Jag har för mig att han hette Strand. Han kom från Fengerfors och var allmänt sävlig. Varje dag, efter kvällsmaten, satt han på markan och läste Prärienytt, smeknamnet som tidningen Bohuslänningen med Dals dagblad var mer känd under. För varje sidas läsning fordrade Strand två öl och ett stopp röktobak. Hans ögon var alltid vattniga när han var framme vid sportsidorna. Nåväl, den där snustävlingen som Strand hittade på vanns antingen genom att man klarade att lägga in flest antal prillor eller att motståndaren kräktes. Temat var det samma som drickatävlingen men i regel medförde snustävlingen mer griseri i form av snusloskor och spyor.

– Usch fy fan, kan nog föreställa mig hur det kunde se ut va?

– Mmm … det blev i regel lite söligt. Hade tänkte att jag skulle berätta om hur snuset kunde användas för att få en kategori 20-sjukskrivning men nu måste jag bearbeta nikotinabstinensen. Det får bli nästa gång.

Hell´s Kitchen