Den odlande nikotinisten

Den här nikotinisten kommer inte, som de flesta tidigare nikotinister, att handla om galna upptåg under rusdryckers inverkan. Den här nikotinisten kommer att handla om gurkodling och min kära mor. Lilla mamma var änka sedan två år när jag flyttade tillbaka till min gamla hemkommun efter 15 år i Göteborg, Sigtuna och Uppsala. Hon och far hade bott i Steninge i 13 år när farsan i all hast lämnade henne för den eviga vilan. När mamma fick höra att jag ämnade flytta tillbaka till västkusten … sa hon liksom i förbifarten att, det hade blivit ganska jobbigt att sköta om huset på egen hand. ”Jamen … vore det inte käckt om du köpte bostadsrätten intill min här i Stora Höga” frågade jag. ”Tänk vad praktiskt … då blir allt så enkelt när du behöver hjälp med något” fortsatte jag som för att övertyga henne om fördelarna med en sådan lösning. Mor har alltid varit en försiktig general … men efter ett tag hade hon bestämt sig. Strax före jul hade jag fått en ny granne … min mor. Nu var det ju inte så enkelt som jag hade tänkt mig … jag hade liksom inte bara fått en ny granne, jag hade fått en morsa på köpet. Det var ovant att helt plötsligt få synpunkter på vardagliga ting som … skall du inte ha en skjorta istället till dom där byxorna … eller kom inte hem för sent … och så vidare. Antar att ränderna inte går ur … trots att man var 47 fyllda och inte ingått hennes hushåll på 28 år.

Det var härligt att vara tillbaka på ”hemmaplan” igen, i en sprillans ny bostadsrätt. Det fanns hur mycket som helst att fixa med i den lilla trädgården … men det var bara kul efter många år i lägenhet. Man var helt enkelt svältfödd vad avsåg trädgård och odling. Tre minuter från bostaden låg Bärby vackert beläget uppe på en liten ås. Det var en idyllisk bondgård med en bedårande utsikt över Hakefjorden. Det visade sig att en gammal skolkamrat bodde där och vid ett tillfälle frågade jag honom om det gick bra att arrendera ett stycke av hans mark för att anlägga en köksträdgård. ”Jag känner allt igen dig … jag vet vem du är” sade han. Pinsamt nog kände jag inte igen honom och var tvungen att fråga vem han var. Nästa gång som vi råkades sa han att jag kunde få arrendera en bit i den gamla tjurhagen om jag fortfarande var intresserad. Det var jag … och några dagar senare var 250 kvadratmeter upplöjt och intill låg en stor hög kogödsel. Det saknades inte arbete och min ständigt oroliga mamma undrade hur allt skulle gå.

Visst var det mycket arbete men det samtidigt var det underbart att odla sina egna grönsaker. Odlingen låg på en sydsluttning med sandig lerjord och uppe vid hagkanten såg man havet. Där hade jag ställt en gammal utemöbel. Mor brukade ta med sig termoskaffe och dopp så att vi kunde sitta där och fika efter ogräsrensning, kupning eller vad annat som behövde göras. Dessa stunder uppskattade gammeltigern. ”Ja … det är obeskrivligt vackert” brukade hon säga när hon blickade ner mot havet, med en kopp kaffe och en bit hembakad ambrosiakaka framför sig. Mamma hade allt magrat en hel del, men fortfarande alltid lika glad och förnöjsam … hon rättade till luggen som blåst ner över ansiktet. Hennes hår hade blivit alldeles vitt. Hon hade börjat bli glömsk på sistone … det oroade mig. Det var mer än vanlig glömska … hon hade börjat drabbas av demens. Därför var det kul att prata om minnen från förr med henne … dom kom hon ihåg. Då log hon och skrattade. ”Viken kämpe hon är” tänkte jag och kände ett sting av vemod när jag såg henne rensa mellan plantorna. Sakta men säkert, tyngd av ålderdomens ok. Jag hade börjat se henne med nya ögon … en dag kommer hon inte att vara med längre … den trognaste vännen man haft. Jag tog potatishackan och började kupa en ny rad … för att inte börja gråta. Blod är tjockare än vatten.

Strax före midsommar var den lilla köksträdgården som vackrast. På lotten frodades grönskan och potatisen hade börjat blomma. Där fanns tre sorters potatis … Early Rose, eller ”tidia röa” som dom kallas för här. Dom skulle premiärkokas till matjessillen på midsommarafton. De andra sorterna, King Edward och Asterix, skulle vi ha för vintern. Jordärtskockorna växte redan höga på den nedre ändan av stycket … tätt och högt för att skyddad mot vinden. Majsen var redan hög men än skulle det dröja innan det fanns kolvar att skörda. Brysselkålen stod i en snörrät rad, vaktad av gul lök på ena sidan och rödlök på den andra. Blomkål behövde ännu tid att växa och på stänglarna klättrade skär- och brytbönorna slingrande uppåt. Än hade de inte börjat blomma men de såg fina ut, med mörkgröna blad … det skulle nog bli en fin skörd fram i juli. Jordgubbarna och smultronen blommade men några egna gubbar skulle det inte bli till midsommar. Längst upp på stycket fanns rabarber och så växte där både krusbär och vinbär. Mor visste att koka krusbärskräm … för mig den mest sommriga efterrätten av dem alla. På den västra långsidan av köksträdgården odlades västeråsgurkan … i tre rader. Plantorna var friska och fina, det skulle bli goda mängder att skörda.

Av gurkorna skulle det läggas in saltgurka … på ryskt manér. Alltså ingen ättika i lagen. När gurkorna började mogna fick man skörda varannan dag. Dom fick inte bli för stora … inte större än en decimeter. Sedan skulle gurkorna tvättas noga och sedan stå i kallt vatten i ett dygn. Till inläggningen behövdes sedan jodfritt salt, vatten, pepparrotsblad, eklöv, klarbärslöv, vinbärsblad och dillkronor samt en klyfta vitlök. Sedan skulle burkarna ställas svalt och mörkt i fyra veckor för att bli klara. Och burkar gick det åt. Närmare bestämt en pall med hundra tvåliters burkar. Gurkor skördades det också … 174 kg sorterat blev det. När Anastasia provsmakade och tyckte att dom smakade precis som hennes farmors gurkor var saken klar. Inläggningen skulle heta Ludmillas ryska gurkor, precis som hennes farmor.

Wille hade börjat jobba på Stora Holm utanför Säve … där skulle den årliga julmarknaden gå av stapeln. Han skulle fixa en ståndplats så att jag kunde avyttra mina gurkor. Så blev det … mor och jag körde ner med flaket fullpackat av burkar och ställde allt i ordning. Mamma skulle ansvara för att det fanns smakprov på faten och jag skulle sköta försäljningen. Det blev en intensiv dag. Allt som allt sålde vi 72 burkar. En storvuxen ryss som såg ut som en dirigent, med yvigt hår och gråsprängt skägg, köpte fyra burkar. Han sken upp som sol efter provsmakningen … ”Dom smakar precis som hemma i Ryssland” sade han med gnistrande ögon. Efter dagens göromål bjöd jag mamma på stenugnsbakad pizza i Kungälv … pizzor stora som dasslock. Hon kämpade tappert för att få i sig pizzan … men när det var en fjärdedel kvar fick mamma ge upp. Hon brukar äta upp … men den här pizzan var för stor. Mor hade fått lära sig det var ohyfsat att inte äta upp … så hon tyckte det var försmädligt när hon inte orkade mer. Väl hemma somnade mamma gott efter lång och händelserik dag.

På måndag kväll ringde telefonen och en otrevlig herre som presenterade sig som Ingenjör Sven-Olov Olsson var på tråden. ”Är det du som sålde gurkor på julmarknaden” sade han allt annat än vänligt. Jag svarade att han kommit rätt och undrade om det var något problem. ”Du har sålt jästa gurkor din djävla skojare” fortsatte han i samma tråkiga ton. Jag höll god min och försökte förklara för honom att gurkorna skulle vara jästa … att det är en naturlig process, mjölksyrajäsning, som var viktig för att ge gurkorna den ryska smaken. Efter att ha förstått att personen i andra ändan egentligen inte var intresserad av att få veta, utan bara hade ringt för att få kasta skit i allmänhet och på mig i synnerhet … bad jag att få tala med hans fru. ”Du … du har inte din fru närheten … ” frågade jag och fortsatte ”för det verkar inte som om du vill lyssna”. Han tystnade. ”Är du otrevlig din fan” var hans nästa kommentar. ”Nää … jämfört med dig är jag rena solskenet” svarade jag kort. När hans fru, som var den som hade handlat en burk gurkor av mig dagen innan, kom till telefonen bad jag om ett konto där jag kunde föra tillbaka pengarna som hon betalt. Det var det enda att göra eftersom gurkorna skulle vara jästa … hon skulle ju inte bli nöjd om hon fick en ny burk.

Summa summarium … får man vara nöjd. Med 72 sålda burkar, en fantastisk dag för lilla mamma och mig … och bara ett klagomål … inget att lipa över tycker jag.

Den bilande nikotinisten

Wille hade en mörkgrön PV som kallades för T-Kent. Den var matt i lacken, hade en gul framskärm, saknade navkapslar och i kupén luktade det gammalt. Den gula skärmen kom sig av att Wille, under en körning inomskärs, hamnade lite för långt ut i en kurva. Skärmen flög all världens väg … och med den ett tjugotal meter taggtrådsstängsel. ”Wille … nu får du allt köra upp på vägen” sade jag. ”Ja … det är nog fan bäst” skrattade han och styrde upp på körbanan.

Wille är en sorglös prick som alltid tänker på sig själv i sista hand. Vi skulle göra en resa till stenbockens främsta hemvist … Gran Paradiso … med T-Kent. Att bilen kallades så, lär bero på att det fanns en snubbe på Åby med det smeknamnet. Enligt Wille, tajade han flera gånger om dagen. Vilken koppling han hade till bilen har jag ingen aning om, men det var den bilen som skulle ta oss till Norra Italien. Wille var 24 och jag var nyss fyllda 18.

För att korta av bilandet tog vi färjan mellan Göteborg och Kiel. På färjan hände två saker som skulle få följder för framtiden … vi träffade några tyskar som skulle bli våra vänner för livet och det var sista gången som jag drack Gröna Hissen. Tyskarna, som jag hade stött ihop med i Stenungsund några veckor tidigare, var på väg hem från sin resa i Sverige. De bjöd oss att stanna i Bonn några dagar … det var ju ingen omväg direkt så vi tackade ja. I baren pratades det om Norrmalmstorgsdramat och det dracks Gröna Hissen. Volker och Friedhelm rökte Roth-Händle, Wille rökte Pacific och jag snusade. Ibland gick tyskarna ut på däck och rökte annat. Norrmalmstorgsdramat hade fått sin upplösning … tyskarna ville veta vad som hade hänt. Dom hade varit i Stockholm och sett de braskande löpsedlarna när en rånare hade tagit gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Efter för många Gröna Hissar trängde den råa ginsmaken sig på. Den sista groggen hällde jag ut i en blomlåda intill vårt bord. Innan vi körde av färjan på morgonen fick jag spytt upp resten av kvällens groggintag på bildäck … det smakade gammal gin mun … huuuu!

Vi stannade i Bonn några dagar … det var kul. Första kvällen var vi på Die Apfel, Volkers bar och drack Bitburger Bit … ett tyskt öl av bästa märke. Det blev en lång natt och fram på morgonkvisten kilade Friedhelm iväg och köpte mettbrötchen … en fralla med rå köttfärs, rå lök, salt och peppar som nattamat.

Nästa dag ville dom visa oss runt i Bonns omgivningar … först ut var ett besök på Rebellenblut brombeerweinkellerei … och mycket skulle hända före tapto! På Rebellenbluts domäner, ett stycke utanför staden, inleddes dagen med några glas björnbärsvin … och det så pass att stämningen steg illavarslande fort. Volker var organisatör och ciceron ända ut i fingerspetsarna … han visste vad som var sevärt och kunde berätta. Han hade långt mörkt hår och skägg … ett vildvuxet studierektorsskägg, strama ansiktsdrag och luktade starkt av tobak. Volker var tysk … ända ut i fingerspetsarna. Friedhelm ställde ner två buteljer med kyld Rebellenblut på den vita utemöbeln av järn. Han var nästan Volkers raka motsats … stillsam, ödmjuk och omtänksam. ”Bitte … nehmen Sie” sa han leende och blinkade med sina vänliga ögon och hällde upp. Det var en varm augustidag och från uteserveringen hade vi utsikt över Rhenlandet. På kullarna runt omkring växte björnbär i prydliga rader.

Efter besöket på Rebellenblut var det dags för Drachenfels men först blev det ett dopp på en kommunal badanläggning. Det behövdes svalka. Jag klättrade upp på högsta avsatsen på hopptornet … kastade mig ut i det fria med händer och fötter samlade. Såg väl ut ungefär som märla. Motoriken var emellertid dåligt tajmad … när jag trodde det var dags att sträcka ut var redan vattenytan där. Efter 18 meter slog jag i vattnet som ett upp-och-ner-på-vänt U med ett våldsamt plask. Buken var illröd … det sved som fan. Wille höll på att skratta ihjäl sig. ”Snyggt hopp … för mycket Rebellenblut eller” sa han efter att skrattattacken lagt sig.

Vi körde över Kennedybron till den östra sidan av Rhen och svängde söderut mot Königswinter. Väl där tog vi bergbanan upp till Drachenfels … gick in på en bierstube och beställde öl … stora skummande sejdlar. Wille drack … torkade av skummet från läppen med baksidan av handen och rapade ljudligt. ”Man får rapa när man druckit öl” sa han som för att undkomma eventuella förebråelser. Efter en stund med knackwurst, brötchen, sharfer senf och mer öl, var det dags att besöka faciliteterna på Drachenfels. Bland annat fanns där möjligheter att rida på åsnor och där fanns ett mini-zoo. Vi började med den lilla djurparken. Där fanns ett litet aphus med tiotalet Rhesusapor. Aporna var bara avskilda från friheten med dubbla fönster, låsta med vanliga fönsterhakar. ”Fan … dom kanske vill komma ut lite” funderade Wille högt och tittade på mig. Sagt och gjort … vi hoppade över järnräcket för att komma åt fönstren. Aporna började bli oroliga … när vi öppnade första fönstret blev det ett herrans oväsen. Deras skrin blev öronbedövande. Aporna klättrade och hoppade runt som galna inne i buren. När hakarna på det inre fönstret lossades gick aporna till attack … de visade tänder, skrek och gjorde utfall mot rutan … jag kände ett kraftigt tag i nacken och något som greppade om vänsterarmen … djurskötaren hade i grevens tid noterat uppståndelsen bland aporna och vi blev, på tyskt manér … vänligt men bestämt, avhysta från aphuset.

Ute på den allmänna platsen invid åsneridningen råkade vi på Volker och Friedhelm igen. Wille var upphetsad och berättade gestikulerande, med sin karaktäristiska Göteborgs-svengelska, om våra eskapader i aphuset. Djur är duktiga på att upptäcka berusning … detta gäller i högsta grad även åsnor. Wille, som i varande stund var påverkad av rusdrycker, hade kommit inom skotthåll för en av åsnorna. Plötsligt blev han träffad av en dubbelspark på ändalykten och for framåt en knapp halvmeter. ”Fan gör du åsnejävel” sa Wille och masserade den ömmande röven.

På vägen ner mot bergbanestationen passerade vi ett pampigt stenhus omgärdat av ett två och en halv meter högt järnstaket … ett sånt där svart staket med smidda spetsar längst upp. Friedhelm, som även han var under rusdryckers inverkan, undrade vad det kunde vara som man ville gömma bakom gallret. Utan vidare utläggningar klättrade Friedhelm upp på staketet. Precis när han svingat över ena benet slinter han med den andra foten … en spets tränger in dryga decimetern i Friedhelms högra skinka. Han tar sig ur den besvärliga situationen med ett blödande sår … vi åkte tillbaka till Bonn efter en händelserik dag. På kvällen ville Friedhelm inte sitta … av förklarliga skäl drack han sina öl stående. Det hade Wille inget emot han heller.

Vi lämnade Bonn och våra vänner där … dom skulle vi komma att träffa många gånger senare i livet. Vår resa skulle fortsätta … T-Kent rullade på mot Gran Paradiso utan missöden. Fram mot kvällen var vi framme i Norra Italien. Innan vi körde den sista etappen från Aosta upp till campingen stannade vi på ett värdshus och käkade. Det blev sardinsallad … enkelt men kanongott … fem stora sardiner i olivolja, solmogna tomater, rå lök och isbergssallad. För ovanlighetens skull ville inte Wille ha öl … han ville ha mjölk. Så fick det bli men för mig blev det en öl. Tältet restes under några tallar och Wille samlade ihop ved till en lägereld Nästa dag skulle chansen äntligen komma … att få se vilda stenbockar. Elden brann ut och vi somnade. Jag vaknade av att någon spydde utanför tältet … och det rejält. Det var Wille! Han hade blivit magsjuk under natten … han spydde som en kalv och allt som oftast däremellan var det rännskitar. Wille var dålig i fem dagar. När han var kry nog var det dags att vända hemåt … vi fick aldrig se några stenbockar den här gången. Så mitt råd är … var försiktig med mjölken!

Den blöte nikotinisten

Det var mulet och en lätt bris krusade det blygrå vattnet vid Havden. Några gråtrutar satt med uppburrad fjäderskrud på pollarna. Två fisktärnor patrullerade den lilla viken vid hamnen. I väster … över Askerön började det klarna upp. Det var fram på eftermiddagen … det skulle nog bli fint väder ändå. Magnus och jag var i färd med att packa ur bilen. Vi skulle ut med hans nyinskaffade segelbåt. En fernissad Drake som hette Maria Grazia. ”Var är matpåsarna” frågade Magnus. ”Dom står i bagageutrymmet” svarade jag. Magnus gick och hämtade påsarna. Snart låg allt som vi i all hast hade tagit med oss på bryggan. Det hade gått fort det här… från beslut till handling alltså. Drygt en timme tidigare … i köket hos Magnus, över en fika, hade vi bestämt oss för att segla. En övernattning fick det bli.

Där lågt allt på bryggan, tältet, ryggsäckar med det nödvändigaste, minigrillen, kastuller, ett flak öl, en hela renat och en kvarter O P Andersson, smör, räkost, två limpor bröd, kött att grilla, färskpotatis, kryddor och några burkar med Bullens pilsnerkorv.

– Ställer du dig på fördäck och tar emot packningen?

– Javisst … skall bara hoppa ombord!

Jag grabbade tag i förtöjningen och började hala in Maria Grazia. Hon var motsträvig för hon hade fått kort aktertamp och det var lågvatten. Jag tog i hårdare, fick henne närmare bryggan och hoppade ombord … trodde jag. I nästa ögonblick befann jag mig i vattnet. ”Förbannat vad pinsamt” tänkte jag och simmade mot stegen vid bryggnocken. Lisa tittade undrande på uppe ifrån bryggan. ”Men för helvete” hörde jag Magnus säga. ”Det där kunde ha gått riktigt illa” fortsatte han. ”Du var så nära att slå i huvudet i fören” sa han och måttade mellan tummen och pekfingret. Vad sur jag var, både bokstavligt och bildligt! ”Faaaan ... vad klantigt” vrålade jag förbannad på mig själv. Uppför stegen, upp på bryggan … – Jag får åka hem och byta!

Vinden fyllde hennes segel, hon krängde till och sköt fart. Lisa stod på bakbenen med framtassarna stödda mot sittbrunnssargen. Hon tittade ängsligt ut över havet. Magnus satt vid rorkulten, lade in en rejäl prilla och torkade av sig på byxorna. Kölvattnet lämnade svall bakom aktern.

”Vi ska inte ta oss en Bullens pilsnerkorv” sade Magnus medan han öppnade en öl. ”Javisst” svarade jag och kilade ner under däck. Samtidigt som jag rotade fram en korvburk, hittade jag en ränndörj mellan matpåsarna. ”Kanske vi kan få oss en makrill” sade jag och viftade med dörjen. ”Jo … kanske kan vi få en å grilla” sade Magnus. Vi hystade i häcklan och släppte ut dryga tiotalet meter. Det pyste till och Magnus öppnade ytterligare en öl. Rätt som det var högg det till och linan började rycka i fingret. Jag gjorde ett mothugg och halade in. Lisa blev ännu mer orolig över uppståndelsen och satte sig darrande i sittbrunnen. Hon avskydde att vara till sjöss. I nästa ögonblick sprattlade stor makrill runt hennes tassar … nu var hon indignerad. ”Jävlar … den var fin” sade Magnus. ”Perfekt att grilla … med kokt potatis” fortsatte han. Nu hade vi seglat en halv sjömil … ingen längre distans alltså. ”Vi ska inte lägga till på Stora Farhomen och grilla makrillen … jag börjar som bli lite småhungrig” sade Magnus.

Med halade segei gled vi in mot bergkobben i den lilla viken … Magnus kastade draggen … Lisa stod på fördäck, beredd att hoppa iland. Dragglinan tajtade mot knapen på akterdäck och Maria Grazia stannade lagom framför kobben. Lisa hoppade i land. Så lycklig över att ha fast mark under fötterna att hon började bita i tampen som jag förtöjde båten med. När vi bar i land köksgrejorna och maten fick Lisa glädjefnatt. Hon gjorde en tjurrusning runt buskagen men bakom ett par buskar befann sig några getter. Lisa tvärnitade och började nosa försiktigt mot getterna. I nästa ögonblick gick geten till attack … Lisa blev stångad och skyndade sig förnärmad tillbaka till tryggheten vid vår lägerplats.

Snart var vi igång med matlagningen … en eld sprakade på stranden och de skrubbade färskpotatisarna låg i en kastrull med havsvatten. ”Glöm inte att spara lite dill till makrillen” ropade jag till Magnus innan han lade några dillkvistar i potatiskoket. Det pyste och två härliga Tuborg Guld öppnades. Jag fileade makrillen … det blev två stora filéer. Laggen ställdes över elden, en generös klick smör fräste och makrillen åkte i … viken doft! Det var helt vindstilla och kvällsluften var ljummen … på tallrikarna låg fisken med dillsky och nykokt färskpotatis. Det var himmelskt… vi åt under andäktig tystnad. Uppe på kobben låg Lisa och gnagde ett stycke rökt fläsk. ”Det här nog den godaste makrill jag någonsin har ätit” konstaterade Magnus förnöjt.

När kaffet hade kokat klart över den öppna elden, hällde jag upp två kaffehalver. Sen satte vi oss uppe på kobben hos Lisa, drack kaffet och njöt. ”I dag har vi seglat 0,8 sjömil … det är inte långt … ungefär en och en halv kilometer” sade Magnus. ”Nää … men å andra sidan behöver man ju inte segla långt för att ha det gott” kontrade jag. ”Nää … det är ju förstås sant” sade Magnus fundersamt. Ölen pyste ett gott antal gånger till.

Jag vaknade av att regnet öste ner … vi hade somnat på kobben under bar himmel. ”Jävlar också … var är Lisa” undrade jag. Jag letade reda på hunden, bar ombord och bäddade ner henne mellan kojerna … då hoppade Magnus ombord. Han hade vaknat själv uppe på kobben, tittade nu in i ruffen och undrade surt varför jag inte hade väckt honom. ”Jag var tvungen att bära ombord hunden först” svarade jag. Vi kojade under däck … Lisa låg på durken mellan kojerna … hennes fuktiga päls ångade … det luktade blöt hund. Snart sov vi alla tre.

Solen stod redan högt … en ny dag vankades … getterna betade utmed bergskanten ... kläder behövde torkas.

Den njutande nikotinisten

Det var dags för en av våra årliga rutiner. Det var i slutet av juli, det var dags för Skagen. Porjus hade som vanligt skött logistiken och nu väntade vi på att gå ombord på Stena Jutlandica. Klockan var lite före sju … fler och fler sällade sig till kön. Mest var det pensionärer. ”Dessa jävla pensionärer … måtte man aldrig bli som de” muttrade Porjus sedvanligt morgonvrång. Han hade rätt, vissa av dom var fan ta mig helt odrägliga … rätt och slätt ohyfsade. Det var precis som ett krig stod inför dörren … som om det inte fanns plats för alla som löst biljetter. När portarna slogs upp fanns ingen pardon … likt en hjord migrerande gnuer, rusade samhällets ”untouchables” ombord med sina shoppingvagnar, Vi tittade på spektaklet, nickade menande mot varandra … ingen ko på isen … vi väntade tills den mest erfarna generationen kommit sig till ro.

När kaoset vid ombordstigningen hade lagt sig, embarkerade vi Stena Jutlandica. Som förprogrammerade robotar styrde vi kosan till baren … vi behövde öl! När färjan passerade under Älvsborgsbron öppnade baren. Först på plats var Politikern. Bartendern hade fått upp gallret framför baren ungefär tre centimeter när Politikern böjde sig ner mot springan och gjorde den första beställningen. När vi seglade förbi Vinga hade vi redan hunnit med tre öl. Småbarnsföräldrarna runt omkring började bli oroliga.

Ute till sjöss var det ett fantastiskt väder och havet låg nästan spegelblankt där Kattegatt möter Skagerack. Det fattades bara en kvart innan vi skulle lägga till i Frederikshavn … eller Den Konglige Danske Rødspættebyn som danskarna så kärleksfullt kallar sin stad. Där stod vi, återigen kringrända av dessa förbannade pensionärer, och längtade efter en pariserbøff på Moby Dick. Den var ett måste! Pariserbøffen var en stor och läcker halstrad råbiff på en toast med rödbetor, lök, kapris, äggula och riven pepparrot. Pensionärerna rusade mot utgången … vi tog det lugnt. En stund senare var vi på plats, Projus, Politikern, 45: an och jag, på Moby Dicks uteservering i strålande sommarväder med fyra Pariserbøffar, källarsvala öl och immande Aalborg … en av årets höjdpunkter hade börjat. Tåget till Skagen skulle gå om 45 minuter så det fanns gott om tid.

Mätta och belåtna satt vi på tåget ... jag lade in en snus. Signalhornet förebådade att det var dags för avgång och tåget sattes sig i rörelse … det bar iväg mot Skagen. Tåget var nästan fullt … och om dryga två mil skulle vi vara framme. Resan gick genom Strandby, sedan Nielstrup, Jerup och Napstjært. Vinden fläktade från nerdragna fönster och utanför passerade Vendsyssels idylliska landskap förbi. Porjus tog ner sin ryggsäck från hatthyllan, öppnade den och plockade fram en påse och fyra nubbeglas av metall. På påsen fanns en text på engelska … Safari Emergency Kit. I påsen fanns fyra stycken mindre påsar i rött med en sebra på … precis som det där lukta-gott-vattnet. Ja … det var alltså sådana där påsar som man brukar få ketchup, senap eller majonnäs i. Sådana där som man river av ett hörn på för att komma åt innehållet … fast större. Men påsarna innehöll varken ketchup, senap eller majonnäs … de innehöll diverse sprit! Porjus meddelade att vi nu befann oss i en nödsituation och höll sedan andäktigt fram påsarna. ”Välj” sade han. Glatt överraskade valde vi … Politikern tog påsen med whisky, 45: an valde den med rom, för mig blev det brandy och Porjus fick ta den återstående påsen med gin. Under muntra miner revs hörnena av vid markeringen och påsarnas innehåll hälldes upp. ”Jaha … vi säger väl skål då” sa Porjus och höjde glaset. Vi passerade Ålbæk … nu var det inte långt kvar.

Tåget saktade in och stannade på Skagens station. Vi skulle bo på Skagen Sømandshjem, så vi hade knappa halvkilometern att gå. Vi knallade ner till Christan X’s Vej. Där fortsatte man sedan till vänster, fram till Holstvej och sedan vidare till korsningen med Østre Strandvej. Därifrån kunde man se hotellet. Vi checkade in och befriade oss från ryggsäckarna. Inte långt från hotellet ligger Bodilles Kro, ett härligt ställe med äkta dansk mat. Där hade vi bokat bord för att äta middag. Men först skulle vi till hamnen och skölja bort resdammet.

Vi hittade ett ledigt bord och beställde öl. Det var inga ben i dom skall sägas. Den första rundan slank ner fortare än fan hann i tofflorna och en ny runda beställdes genast. Det gick så fort att vi knappt inte hann ställa ner de urdruckna ölglasen på bordet. Vilken dag det var. ”Vad mer kan man begära … en solig eftermiddag på Fiskekrogens uteservering, kalla öl och en tallrik med friterad bläckfisk, citron och remouladsås som tilltugg” tänkte jag. Semesterkänslan hade infunnit sig … doften av hav, skriande gråtrutar, sorlet från folk och en gassande sol. Si sådär en sex till åtta halvlitrar med öl senare, ville 45: an och Politikern göra en lov inne Skagens centrum. Porjus och jag tyckte att inget fattades där vi befann oss, så vi kom överens om att träffas på hotellet en stund innan det var dags för middag.

Porjus och jag hade kommit tillbaka till hotellet och befann oss i lobbyn utan att 45: an hade noterat detta. 45: an är på friarstråt. Han står lutad en bit in över receptionsdisken, stödd på sina armbågar. Bakom disken står receptionisten, en söt flicka med indiska drag och stora mörka men för stunden häpna ögon. Vi hör 45: an säga ”You work in this hotel, and I live in room 206” ... ”Maybe you can visit me in my room when you finish your work”. Den söta lilla receptionisten tittade med ännu större ögon på 45: an, sedan vänder hon sig mot oss och frågar “Hvad fanden siger han for noget?”.

Lite senare, nyduschade och fina, tågade vi i samlad tropp mot Bodilles Kro … nu skulle vi spise! Och det var vad vi gjorde. Först ”Tre slags sild med karrysalat og ½ æg” till förrätt. Därefter ”Fyldt rødspætte med rejer, champignon og asparges” och till efterrätt blev det ”Gammel ost med fedt og sky”. Oj oj oj … vilka läckerheter ... ackompanjerade av öl och snaps. Politikern åt så att han svettades … 45: an var tillbaka i skick och fason men hade lite svårt för efterrätten. Gammal dansk ost luktar ju faktiskt skit! Porjus var tyst och bara njöt … det där med ”sild och en lille en” är det inte mycket som slår.

Nu väntade kvällens höjdpunkt på Fregatten. Det var äntligen dags för Leo och Sussi och Skandinaviens i särklass bästa allsång där danskar, norrmän och svenskar tävlade om att få höra sina favoritlåtar och att få sjunga med … totalt opretentiöst men galet roligt. Leo behövde runt en åtta flaskor Tuborg grön för att komma igång. När Leo var igång … blommade Sussi ut! Nu hängde han med när hon gick loss med gitarriffen. Någon timme senare var Sussi irriterad på Leo igen … nu började han bli för onykter. Åtminstone enligt Sussis sätt att se på saken. Så här fortsatte natten med oräkneliga öl. Jag vaknade med skallebank, utan att ha koll på varken när eller hur jag hade kommit tillbaka till hotellet. Jag pallrade mig upp, tog en snabb iskall dusch och ett glas Treo för att komma i form.

Porjus bultade på min dörr, han ville ha sällskap till frukosten. I frukostserveringen skulle vi få bevittna vad ett finskt bakrus innebar … nä föresten, bakrus är nog fel ord … han hade inte kommit till det stadiet än. Finländaren stod vid buffén och bredde smörgåsar, hällde upp juice och gick sedan och satte sig vid ett bord för att äta sin frukost. Allt gick liksom i ultrarapid, som om han befann sig långt borta i en annan värld. Han tog några tuggor på en smörgås och såg sig sedan om, kliade sig i huvudet … han hittade inte sitt kaffe. Han reste sig, gick över till buffén och hällde upp en kopp kaffe. Sedan gick han och satte sig, rörde om sockret och … med en förundrad min, tittade han efter sina smörgåsar. Han hade satt sig vid ett annat bord. Finnen reste sig på nytt och stegade fram till buffébordet. Han bredde sig några smörgåsar och gick tillbaka och satte sig. Några norrmän som också befann sig i matsalen hade observerat finnens förehavanden … med roade miner noterade de att han hade satt sig vid ett tredje bord. Finländaren som gnuggade förnöjt sina händer … äntligen skulle han få äta sin frukost. När han inte kunde hitta sin kaffekopp och med samma förundrade min tittade runt sig, bröt norrmännen ut i kvävda skratt. Det gjorde även vi. Han såg en övergiven kopp kaffe ett par bord bort … hämtade koppen … tog en klunk och grimaserade illa … kaffet hade kallnat!

Den kalasande nikotinisten

Det var morgon och arbetsdag … och det var fredag. Det var dags för morgonfikan i kabyssen på mudderverket Grävlingen, Skånska Cementgjuteriets stolthet för arbeten till sjöss. Klockan var halv sex och den råa fuktiga luften från Göta älv gjorde att man ville smita ner under däck. Porjus hade precis hällt upp två muggar med kaffe, bryggt på tredubbla mängden Skånerost. Kaffet var kolsvart och nästan trögflytande. Jag knackade fram två John Silver ur cigarettpaketet och räckte över den ena till Porjus. Tändaren flammade till och dagens första fusar röktes. Porjus var inte särskilt pratsam innan fått sitt kaffe och sin cigarett … snarare lite vrång. Men en mugg starkt kaffe och en cigarett brukade göra susen. Efter halva kaffemuggen och halvvägs in på cigaretten släppte tunghäftan. Efter hela muggen och cigaretten började han skruva på sig. ”Jäävlarr … då var det dags” sade han med en pressad röst. Därefter bar det i väg med farten uppför lejdaren och till toan. Porjus behövde skita.

Normalt var vi tre i besättningen på mudderverket men i dag var Olle utlånad till ett jobb i land och vi hade bara några smärre reparationsarbeten kvar att göra klart under dagen. Det som var på tapeten var kvällens kalas. Det var nämligen dags för den årliga sillsexan med stort S. Olle skulle vi träffa då, tillsammans med dom andra. Det var Bulten, Hjalmar, Lången, Folköl, Bobban och Bandaranajke. Festprissar hela högen … kanske med undantag för Bandaranajke, som vanan trogen bjudit in sig själv. Bandaranajke har egentligen aldrig lyckats med att bidra till den allmänna trivseln. Det gjorde däremot Porjus … han var en jävel på att berätta historier och beskriva folks positiva egenskaper.

Nu, så här efter ytterligare några muggar med kaffe och fuse surrade han på, upptagen av skärbrännare, 32: ans nyckel, kladdig Molub-Alloy och bultar runt svängkransen. – Jävelberg … Lekkis i kväll blir det fan i mej starktagning i den högre skolan! ”Det kan du vara förvissad om” svarade jag. Sillsexorna var inte att leka med. Förutom nöjet att avnjuta olika sillinläggningar fyllde kalaset ett annat syfte, att prova olika snapskryddningar. Årets sexa skulle hållas hemma hos mig vilket innebar att jag skulle stå för maten. Porjus, Olle, Bulten, Hjalmar och Bobban skulle ta med sig varsin flaska snaps, Lången och Folköl skulle bidra med starköl och Bandaranajkes uppgift var att ordna med två buteljer punsch till kaffet. Klockan fyra var vi färdiga med jobben på Grävlingen. Vid pass 19:30 var det samling i min stuga på Stenungsön.

Bordet var dukat till bredden med inlagd sill, löksill, glasmästarsill, tomatsill, senapssill, sherrysill, currysill, Lucullus gaffelbitar i dill, Grebbestads ansjovis i hummersås, inlagd strömming a la Nina, ägghalvor, sillpotatis, smör, hårt bröd och två sorters ost … cheddar och lagrad prästost. Årets snapsurval var Porsbrännvin, Bäska Droppar, Aalborgs taffelbrännvin, O P Andersson och Överstebrännvin och Bandaranajke överraskade med två rör Cederlunds torra. Lången och Folköl hade kommit förbi med två flak Pripps Blå tidigare eftersom de fått förhinder på grund av en uppskjuten ishockeymatch. Så nu, två man kort, var risken att det skulle gå torrt under kvällen obefintlig. Bulten, för kvällen klädd i pepitarutig kavaj, vit tröja med polokrage, svarta gabardinbyxor och italienska läderboots, tittade på bordet med all mat och dryck, kliade sig i bakhuvudet på karaktäristiskt vis med fingertopparna, och utbrast uppriktigt orolig över mängden alkoholhaltiga drycker ”Herrredjävlarrr … hah, Porjus hur fan skall detta gå … hah, Lekkis … herredjävlarrr”. Porjus, som bänkat sig på ena kortändan, iklädd Hazard-resors mörkblå slipover samt skärmmössan med blinkande lampor, avbröt Bulten tvärt. – Ähhh för fan Bulten … skall vi börja innan potatisen kallnar och ölet blir varmt? Sagt och gjort … det var bara att hugga in.

Det var mycket surr och stämningen steg allteftersom sillbitarna sköljdes ner med snaps och öl. Bobban såg nöjd ut … inte bara av mat och dryck. När han var nöjd pep han genom att pressa ut luft mellan läpparna. Det gjorde han nu när Porjus berättade om något äventyr från mudderverket. Hjalmar såg till att suparna ackompanjerades av snapsvisor … ”Ut i det fagra Bohuslän, där växer inga päronträn … där växer bara kolja, å makrill å röten sill … man blir så go och glader av rent brännevin”. Bulten kommenterade tempot som snapsarna lades på nacken med ”Herredjävlarrr … hah”, ”För helvete Lekkis … hah”, ”Herredjävlarr … det här kommer att gå åt helvete … herredjävlarrr”.

När slutligen maten började sina på faten var det dags för blodssisten, alltså den sista supen innan det var dags för kaffe och punsch. Blodsisten betydde att bästa snapsen skulle utses av de fem sorterna som serverats under kvällen. Blodsisten medförde att alla skulle ta en sup av samtliga sorterna. Därefter skedde en sluten omröstning och brännvinet med flest röster skulle således drickas som blodsisten. Så här, efter ett redan kraftigt intag av rusdrycker, innebar en omgång om ytterligare sex supar att den tunna röda linjen var nära. Ingen backade utom Bandaranajke förstås. Har bestämt för mig att det var magsår den här gången. När det väl var dags för omröstningen hade Hjalmar redan varit tvungen att ta till några repriser av snapsvisorna. Repertoaren var sedan länge uttömd. Den slutna omröstningen visade att Bäska Droppar var årets vinnare. En sista omgång med Bäska spilldes, i ordets rätta bemärkelse, upp i snapsglasen. Olle tittade på supen med vattniga ögon och rosafärgat ansikte, från Bulten kom det bara ”Herredjävlarrr”, Porjus hade börjat skela, Bobban pep luft mellan läpparna och Hjalmar aviserade att ”Sillen går i havet” skulle sjungas till blodsisten … ”För silla ho går i havet bland dill å makrill … ja silla ho går i havet bland dill å makrill … hon mår inte illa av ett … hon tar en sup när hon vill … hon mår inte illa av ett … hon tar en sup när hon vill” … skååååål. ”Usch … brrrrrrr … den bet styggt … blodsisten” sade jag och reste mig på ostadiga ben för att sätta på hurran. Det var det dags för kaffe och punsch!

Det finns inte så mycket att säga om det som hände under ”kaffe och punsch”, det gjorde bordsduken. Förutom en tom och en halvtom punschflaska på bordet, vittnade välta kaffekoppar och punschglas samt den annars så bländande vita men nu nersölade linneduken vilket skick sällskapet befunnit sig i. Att vi efter avslutad sillsexa sedan begav sig till ortens danshak för ytterligare förfriskningar, bidrog bara till att misären höll i sig hela nästa dag.

Olle och Bulten sov över i stugan. Olle hade kojat i soffan och Bulten hade lagt sig i den kroppsdynamiskt designade IKEA fåtöljen ”Kroken”. Problemet var bara att han hade lagt sig på mage i kroken. Det går inte med ord att beskriva hur det såg ut när Bulten kravlade sig ur denna synbarligen ytterst obekväma ställning … iklädd pepitarutig kavaj, vit tröja med polokrage, svarta gabardinbyxor och italienska läderboots. ”Herredjävlarrr … hur mycket e klockan” var det första han sa. När Bulten såg punschflaskorna, de välta kaffekopparna och den nersölade linneduken, kom nästa herredjävlar. Ute i köket kom ytterligare ett herredjävlar när misären med söliga tallrikar, bestick och glas tornade upp sig på diskbänken. Bulten lyfte telefonluren och ringde Maud. ”Hallå, det är jag … kan du hämta mig, jag är hos Lekkis” sade han på sitt korthuggna vis. Sedan kom det en räcka med ”Javisst … javisst … när då … herredjävlarrr … javisst … å fan … herredjävlarrr … javisst” innan Maud hade sagt det hon ville ha sagt till Bulten. När Bulten la på kom det ett herredjävlar till samtidigt som han kliade sig i bakhuvudet på sitt speciella vis med fingertopparna. ”Har du Treo” frågade Bulten. Jag letade reda på några rena glas och gjorde i ordning ett par doser. Det skulle bli en lång dag.

Den konstintresserade nikotinisten

- Det var värst vad sen du är i dag!

- Ja ... har haft en del att stå i.
- Men något om nikotinisten blir det eller?
- Ja ... här kommer ett kåseri från en skidresa till Österrike ... håll tillgodo!


”Hur många dosor rappe har du med dig” frågade Hjalmar medan vi trängdes i kön till incheckningen på Landvetters flygplats. ”En stock … och du, hur många har du” undrade jag. ”Har också en rulle” svarade Hjalmar. ”Veckan kommer att gå galant” fortsatte han. En veckas skidsemester väntade oss. Vi skulle flyga till München och sedan resa vidare med buss till Sankt Anton … Österrikes mest kompletta vintersportort. Det var redan kväll, så vi skulle vara framme först på natten. Kalaslusten var påtaglig, så några skarpöl kom väl till pass i baren. Innan det var dags för boarding bunkrade vi några pavor med röd Martini och Smirnoff vodka från taxfree-shopen. ”Det kunde ju vara gott att ha efter skidåkningen” resonerade vi.

Flygresan gick fint. Nu återstod bara buss-transfern, som skulle ta några timmar. Det var som det brukade. Bussen var fylld med uppspelta och förvänstansfulla semesterresenärer. Längst bak i bussen satt ett lagom förfriskat gäng från Orust som skrattade och stimmade på bra. I sätet bakom oss satt två dofsingar och fnittrade. Kort och gott … så gott som hela bussen var i steget. ”Ahhh vad fan” sade Hjalmar och halade upp en Martinflaska ur påsen. ”Lyssna” sade han när knastrandet hördes då kapsylens perforering bröts. ”Härligt ljud va” fortsatte Hjalmar och spillde upp två generösa plastglas med Martini. Det slank ner några till och jag minns att vi resonerade om vilka av Orustarna som skulle lägga an på dofsingarna bakom oss. Efter ytterligare några plastglas Martini satt den ena dofsingen invid Hjalmar och jag vid den andra. När bussen stannade för fika och pisspaus tömdes bussen i ett huj … så när som på fyra personer. Vilka dessa var och vad som hände får du räkna ut själv!

En stund efter midnatt checkade vi in på vårt hotell … kraftigt salongsberusade. Vi släpade våra väskor och skidor upp för trappan till andra våningen. Vi hade fått rum 206. Inne på rummet var det lite trångt mellan väggarna och sängarna så i fyllan och villan lyckades jag riva ner en tavla med mina skidor. ”Klirr” och glaset som täckte verket gick i tusen bitar när tavlan for i golvet. ”Helvete … ta det vackert” sade Hjalmar när han såg vad som hände. ”Ingen fara … jag fixar detta vet du” svarade jag och gick ut i hotellkorridoren. I trappan hängde det tre fina oljemålningar och mellan varje dörr i korridoren hängde etsningar. Jag plockade ner det tre oljorna och några etsningar och gick tillbaka in på rummet. ”Vad tror du” frågade jag ”passar den här eller gör den här sig bättre” och provhängde tavlorna för Hjalmar. ”Den där stora … med det gula stillebenet med blommorna och vasen blir bra” svarade Hjalmar. Efter att konstfrågan var biff, somnade vi bums, utmattade av en lång och förlösande resa. En aningen för mycket dricka gjorde sitt till också.

På morgonen väcktes vi av ljudliga knackningar … eller snarare bultningar på rumsdörren. Jag hasade mig ur bingen och öppnade dörren. Där står hotellägaren ... och en polis! ”Guten morgen” försökte jag. ”Guten morgen” svarade hotellägaren utan att vara i närheten av att verka mena vad han sa. Han förklarade att tavlor stulits från hotellet under natten och ville veta om vi hade hört något. Hotellägaren lutade sig fram så att han kunde kika in i rumme … och där, invid min säng står det två oljemålningar och några etsningar på golvet. Han pekade på tavlorna och steg in rummet tillsammans med poliskonstapeln. På golvet låg också glasskärvorna från tavlan som hade rasat i golvet. Hotellägaren hade nu hetsat upp sig från att vara upprörd till alldeles arg. Med en sådan där auktoritär röst, som bara tyskspråkiga kan prestera, ville han nu ha en förklaring. ”Hur i helvete kan mina tavlor stå här … inne på erat rum” frågade han. En obekväm tystnad lägrade sig i rummet, Hjalmar sneglade på mig och jag harklade mig innan jag pekade på glasskärvorna och sa ” Ich liebe kunst”. Sedan förklarade jag hur allt hade gått till och att jag bara ville hänga en annan tavla där den som rasat i golvet hade hängt och pekade på den gula oljan med blomvasen. Poliskonstapeln sneglade på hotellägaren och jag tänkte att nu jävlar är det kokta fläsket stekt. Helt plötsligt brast hotellägaren ut i ett gapskratt … ”Ich liebe kunst” … ”besoffende Schwede … hahahahah”. Han samlade ihop tavlorna och sa att jag bara behövde betala för det trasiga glaset innan han och konstapeln lämnade vårt rum.

Under resten av veckan hälsade hotellägaren uppriktigt glatt på oss vid frukosten. Någon räkning för tavlan kom heller aldrig och när vi checkade ut hälsade han oss välkomna tillbaka … inga sura miner där inte. Han visste uppenbarligen att skilja stöld från egenmäktigt förfarande under rusdryckers inverkan. Ont uppsåt har aldrig varit min eller Hjalmars melodi!

- Ni hade allt skoj ... nästan lite på gränsen va?
- Som sagt ... uppsåtet gör skillnaden ... eller hur?
- Ja ... vi hörs i morgon!
- Adios!

Hell´s Kitchen

Den uppfostrande nikotinisten

– Jaha Janas, då var det dags för ditt tionde kåseri!

– Det var som tusan … ja du ser hur tiden går!

– Ja … vad kommer nikotinisten att handla om i dag då?

– Tror jag skall berätta om en jycke … så här var det!

En gång i tiden hade jag en hund. Det var en blandrastik som sannerligen var en femvägskorsning. Hon hette Lisa. Lisas far var tillika morfar och var själv en blandning mellan Boxer och Karelsk Björnhund. Han lystrade till namnet Bonzo. Det enda jag känner till om mormodern var att hon var en blandning mellan Bearded Collie, Afghan och Västgötaspets … och att hon hade lägrats av Bonzo. Resultatet av det könsumgänget blev bland annat Lady, som i sin tur blev Lisas mor och hennes syster. Lisa blev en fin hynda med nästan svart päls och en vit stjärna på bröstet. Tassarna var vita, öronen var bockade som hos en Border Collie och svansen var upprullad på ryggen som hos en Spets.

Bonzos husse är en gammal polare till mig. En storvuxen man med ett ännu större hjärta, som kallades för Kanada-John. Han tyckte att Bulten och jag skulle ta hand om var sin valp efter Bonzo. Bulten hette Lasse på riktigt. Han var min själsfrände och järnpolare. Sorgligt nog finns han inte längre kvar och förgyller vår tillvaro. Denna sorliga förlust får jag berätta om i annan nikotinist. Nåväl, Bulten och jag bestämde oss för att förbarma oss över varsin valp. När vi hämtade de små yrtussarna ville Henning, som var Ladys husse och tillika granne till Kanada-John, ha en 75: a renat för vardera valpen som betalt. De motsvarade ganska väl vad han hade lagt ut på mat åt valparna, menade han. Henning fick sina två buteljer och vi våra valpar. Den ena flaskan gömde Henning på ett finurligt ställe i ladugården. Den andra skulle han precis stoppa ner i byxfickan innan han hejdade sig och frågade om det var så att vi kanske ville ha en sup. Vi tackade nej och flaskan försvann i den besynnerligt djupa byxfickan.

För Lisa gick det bra, trots inavel och allt. För Bultens lille krabat, Fonzie, gick det sämre. Redan efter några månader visade sig Fonzie ha någon ögonsjukdom som gjorde honom blind. Bulten tvekade inte att låta veterinären ge en injektion som förpassade lille Fonzie till den eviga vilan.

Lisa blev en trogen följeslagare som i stort sett var med mig överallt. Var det så att hon inte kunde följa med så var Bulten hennes självklara reservhusse. Att hon skämdes bort med att inte lära sig att vara ensam var både på gott och ont. Om hon vid tillfälle blev lämnad ensam hemma några timmar, kunde hon protestera genom att tugga sönder någon bok som låg på golvet invid min säng. Var det så att jag lämnade henne ensam för att gå ut och dansa var protesten kraftigare. Hon gillade nämligen inte om jag hade damsällskap med mig hem och särskilt inte om dessa slutade på kammaren. Då bestod protesten inte i någon uppäten bok utan av en nerpinkad säng! Lisa kunde emellertid inte hålla masken. Hennes sinnesstämning var lätt att tyda. Om hon pissat i min säng kunde detta konstateras redan i tamburen. Man möttes nämligen redan vid hemkomsten av en mycket ångerfull jycke. Det här var riktigt besvärligt faktiskt. Man hade ju hört att man bara kan bestraffa hundar under pågående handling. Problemet var ju bara att hon inte pinkade i min säng när jag var hemma! Alltså kunde problemet inte åtgärdas under pågående akt. Jag hade ingen lösning på detta.

Vid ett tillfälle när jag kom hem från ortens danshak, rund under fötterna, och möttes av en ångerfull Lisa i hallen, brast mitt tålamod. Jag gick in och kände på sängkläderna och mycket riktigt … de var blöta. ”Förbannade hundjävel” tänkte jag i ett sting av ilska. Lisa strök omkring med ångerköpta ögon, sådana där skamsna ögon som bara hundar kan ha. Jag tänkte att hon vet förbannat väl vad hon har gjort och hon förstår precis varför jag är upprörd. Jag gick och öppnade ytterdörren och kommenderade Lisa att gå ut. ”Ut med dig din förbannade byracka … det går ju för fan inte att ha dig i möblerade rum” gapade jag åt henne. ”Kan du inte låta bli att pissa i min säng så kan du fan i mig lika gärna sova ute” fortsatte jag. Lisa gick lydigt ut och tittade på mig med olyckliga ögon och hennes annars upprullade svans hängde nu rakt ner. Hon var förkrossad! Hon hade blivit utslängd från sitt hem! Jag stängde dörren och bäddade åt mig i soffan. Tänkte att jag lägger mig en stund och kollar lite på teven medan Lisa fick begrunda sina dumheter ett tag ute i höstkylan på gårdsplanen.

När jag vaknade var det en strålande söndagsmorgon. Jag satte mig upp käpprakt och tänkte ”Herredjävlar … jag slängde ju ut Lisa och somnade ifrån henne”. Jag rusade ut på gårdsplanen i kalsongerna och ropade ”Lisa, Liiiisa,” men ingen Lisa uppenbarade sig. Bara grannen som flinande tittade upp över lövräfsan och sade ”Har jycken sprungit bort … snygg söndagskostym du har förresten”. Jag gick in och klädde på mig. Sedan ringde jag Bulten.

Jag möttes av ett bryskt och korthugget ”Hallå!”. Bulten svarade alltid så. ”Har du ätit frukost” frågade jag. ”Nää” svarade Bulten med samma tvära tonfall. ”Fan … har du tid att hjälpa mig?” frågade jag. ”Javisst … med vad då” frågade han. ”Nää … fan, jag slängde ut Lisa i natt när jag kom hem från Baronen … hon hade pissat i min säng igen du vet … jag blev så jävla sned du vet … så jag körde ut henne på gårdsplanen klockan två i natt” försökte jag förklara för Bulten. ”Nej fan … vi behöver inte leta efter Lisa, hon är här. Hon kom hit och krafsade på dörren kvart över två i natt”, sa Bulten. ”Kom hit och hämta henne och så kan du få frukost också” fortsatte Bulten och avslutade sedan samtalet.

Jag tog mig en promenad hem till Bulten och Maud, käkade frukost och hämtade Lisa. Hon verkade vara nöjd med att få komma hemma igen, efter nattens röda kort med påföljande utvisning. Det skulle också visa sig straffet hade effekt. Efter denna gång pissade Lisa aldrig mer i min säng. Undrar just vem som sa at hundar inte förstår om dom får en bestraffning i efterskott?

– Vilken grej!

– Mmmm … antar att vi fick en läxa båda två.

– Vad händer i dag då?

– Nu skall jag ta en fika, sedan skall jag träffa mäklaren.

– Okej … vi hörs senare!

– Javisst … kämpa på!

Hell´s Kitchen