Dagens tänkvärda ...

Sanningen är vacker. Och utan tvivel är lögnerna det också.

Ralph Waldo Emerson

Ja usch ja ... som det kan vara!

Hell´s Kitchen

Dagens tänkvärda ...

Ens egen hund gör inget oväsen – den skäller bara.

Kurt Tucholsky

Mmmm ... så är det allt!

Hell´s Kitchen

Dagens Purre

I en studentkria från ett sydsvenskt läroverk skrevs följande om uret ...

Det är svårt att fullständigt bestämma den tid då uret uppfanns, men säkert är att det sträcker sig långt tillbaka i tiden. Här i Sverige vet man åtminstone av det i svenska historien skildrade klockupproret, att ur funnits under Gustaf Vasas regering. Allmogeresningen var starkast i Dalarna, och det är även från detta nämnda landskap, som de ryktbara Moraklockorna härstamma.

Där ser man ...

Hell´s Kitchen

Dagens Purre!

Om vatten skriver en liten flicka ...

Det finns många sorters vatten, såsom brunnsvatten och regnvatten och sjövatten och havsvatten och vattenledningsvatten. Det första har man till att skura förstugor och trappor med, och det andra har man i stora tunnor till tvättvatten och till att vattna blommor med. Sjövattnet är bäst för fiskarna och havsvattnet för fartygen att segla i och så till att bada i. Vattenledningsvatten har man till att laga mat med, så kan man också dricka sodavatten, som köpes på apoteket och som smäller, när korken far ut, om man inte håller igen. Och till slut är vattnet mycket nyttigt för dem, som skola resa till Amerika, för dit kan man inte komma landvägen.

Härlig läsning ... inte sant?


Hell´s Kitchen

Dagens tänkvärda ...

Världen skulle vara mycket lyckligare om några av våra statsöverhuvuden tog sig tid att komponera lite vacker musik.

Yehudi Menuhin

Kolla in videosnutten nedan! Den visar Sven-Olov som jag berättade om i Den filmande nikotinisten ... han som spelade munspel i Älvsbyn.

Hell¨s Kitchen

Dagens bevingade!

Havet ... utan fukt skulle inte något liv existera på jorden.
När det blir för mycket fukt på en gång kallas det hav.
Hav utmärks av att det mycket snabbt blir alldeles för långt till land.

Okänd

Hell´s Kitchen

Kära läsare, snart kommer en ny nikotinist ... så håll ut!

Under tiden läs och begrunda detta ryska ordspråk:

Ta dina tankar med dig till sängs, för morgonen är klokare än aftonen.

Hell´s Kitchen

Den imponerade nikotinisten

Ivan Tichonovitj hade gråblåa ögon, tunt hår och fårad vaxgul hud. Han var tärd efter ett långt liv … om dryga månaden skulle han fylla 99 år. Hans kroppsliga storhetstid var sedan länge förbi … nu såg han inte mycket ut för världen men i mina ögon var han en stor man ... den störste som jag träffat! Det var stilla … i fågelbärsträdet satt en koltrast. Solen värmde fortfarande … en uppskrämd rödhake knäppte ihållande … kanske var det katten som störde. Kvällen lägrade sig så sakta över datjan … det doftade ros och jasmin, snart skulle det vara mörkt. Det var en fin sommarkväll i Solnitsnaja. Ivan satt på bänken, lutad mot uthusväggen … han sade inte så mycket längre. Hans blick var tom … han plirade med halvöppen mun mot koltrasten i fågelbärsträdet ... ett bandage var lindat om huvudet. - Kak dila … Ivan Tichonovitj? "Charaså" svarade han och hostade till för att bli av med slem som fastnat på stämbanden. - Chåtsjet pit? "Niet … ne chatschu". Jag satte mig också på bänken … vi tittade båda på koltrasten … rödhaken hade tystnat … det slamrade inifrån datjan. Det var Ludmilla Ivanavna som fyllde vatten i samovaren. Snart skulle Ivan få varmt te … det tyckte han om.

Tänk vad han varit med om … Ivan Tichonovitj. När första världskriget bröt ut var han redan åtta och vid revolution 1917 … 11 år. När tyskarna anföll under andra världskriget, ordnade han så att hustrun Ekaterina och dottern Ludmilla kom till Baku … för att skydda dem från krigets fasor. Själv anmälde sig Ivan Tichonovitj till tjänst i Röda armén … året var 1941 … operation Barbarossa var ett faktum. Efter alla fasansfulla hemskheter och vedermödor som folk blev utsatta för, och utsatte andra för under dessa fruktansvärda år [exempelvis läs "Stalingrad" av Antony Beevor], var Ivan Tichonovitj med i krigets slutfas … då Berlin föll och Tyskland kapitulerade den 9 maj 1945. Det året skulle han fylla 39 … mycket hade hänt. Allt från att vara en av tio man per Mosin-gevär under försvaret av Leningrad till veteran i Röda armén i Berlin.


Vi träffades flera gånger … Ivan Tichonovitj och jag. Första gången var en nyårsafton … Sankt Petersburg låg omhöljt av dimmoln från Finska viken och Neva, Anna Karenina skulle lägga till vid kajen på Vasiljiski Ostroff … det var kallt, kanske 26 kallgrader. Det var grått, grått, grått … snötäckta gator. Det var sent, det började mörkna. Den ryske taxichaufören i arméjacka och björnfitta … en sådan där rysk pälsmössa, rökte en knagglig handrullad cigarett … Ladan krängde i kurvorna. Över Neva och in på Nevskij Prospekt … Sofiskaja Ulitsa och till sist stannade han på Ulitsa Turku. Betalde de redan överenskomna priset i dollar … för det ville han ha … inga rubel. "Spassiba" sade han och backade tillbaka ut på vägen, den smutsgula Ladan svängde upp mot rondellen mellan Slavij och Sofiskaja och försvann i ett moln av avgaser.

Mitt i ett förortsområde, bland gråvita höghus med spruckna väggar, som alla såg likadana ut, hastade kvinnor med påsar … fyllda med matvaror. Jag stod framför porten med rätt adress … öppnade och steg in. Det var nästan svart i trapphuset, på väggen hängde brevlådor på sniskan med trasiga lås … det stank kattpiss. Gick upp för trappan … flera glödlampor var urskruvade … nästan varje dörr till lägenheterna var förstärkta med extra lås. Ringde på … och dörren öppnades … det var Ludmilla Ivanavna som öppnade. "Dobrij vetjer" sade hon och tecknade åt mig att stiga in.

Vilka kontraster … från det eländiga trapphuset till det dukade bordet med Stalitjnij sallad, studin - kokt oxkött i egen gelé, salonaja selodka - salt sill med lök och olivolja, svåkla - rödbetsallad med vitlök och valnötter, syltad svamp, kyckling och … ja mycket mer … och där vid ena kortändan satt Ivan Tichonovitj, finklädd … det var ju nyårsafton … Novij gåd. Det var den inofficiella helgen man firade jul … för den riktiga julen hade ju varit förbjuden - det var ju en kristen högtid. Anastasia, med en stor vit rosett uppknuten i håret, sade hej på engelska … vi satte oss alla till bords. Ivan Tichonovitj öppnade en flaska vodka, Pijatisvozdnaja … den bästa vodkan, hällde upp i stora glas … "Snovim gådam … nasdaraovija" sade han och alla drack ur sin vodka. Ja inte Anstasia förståss … hon drack Coca Cola. När klockan slog midnatt var det dags för presidentens årliga TV-tal … en rödkindad Boris Jeltsin hälsade det ryska folket ett gott nytt år med sin sträva röst.

Ivan Tichonovitj hade överlevt Velinkaja Otetjstvennaja vajna - det stora fosterländska kriget och sedan skulle han överleva ett liv under den sovjetiska kommunismen. Som medlem i det kommunistiska partiet och arbetare på porslinsfabriken Lomonosov var han en mönstermedborgare. Ivan Tichonovitj var en rättskaffens man … kanske för rättskaffens. Vid ett tillfälle tyckte han att det totalitära styret hade gått för långt på arbetet. Det talade han om för den politiska arbetsledningen samtidigt som han i vredesmod hade han kastat partiboken på deras bord. Nu osade det katt. I Ivan Tichonovitjs familj oroade man sig inte för om utan när de skulle utsättas för statens repressalier.

Det var en strålande majdag … luften dallrade över den solvarma asfalten på landningsbanan på Pulkovo. Det var andra gången som Ivan Tichonovitj och jag skulle råkas. Utanför tullkontrollen väntade skjuts … snart skulle jag vara framme på Ulitsa Turku. Strax innan vi skulle köra ut på Sofiskaja passerade vi en gammal fabriksbyggnad. På taket fanns där fortfarande en skylt med texten "Слава Труду" … Hedra Arbetet. Ett minne från en svunnen tid … "Synd om allt det där försvinner" minns jag att jag tänkte. Folk hade redan börja festa … morgondagen var ju helgdag. Överallt förberedde man en av årets högtider … nionde maj … den då man firar segern i det stora fosterländska kriget. I de små barerna drack man vodka … man sjöng patriotiska sånger. Några var redan överförfriskade och hade somnat över borden. I asparna utanför köksfönstret satt några råkor … glänsande svarta. Ivan Tichonovitj hasade runt i sina rutiga filttofflor … tittade på katten … sedan tillbaka till TV-soffan. Ludmilla Ivanavna serverade te med nybakade piroger. Nästa dag skulle det vara fest … så till kvällen skulle få vi Корушка - nystekt nors till middag.

Den nionde maj var lika fin … och paraden skulle snart passera. Vi stod på Nevskij Prospekt … på trottoarerna trängdes folk för att få en glimt. Det var mest äldre kvinnor och män i paraden men även en del veteraner från kriget i Afganistan. Marschmusiken hördes allt tydligare och snart skulle dom passera vår utpost. Jag var beredd med kameran … klick, klick, klick … mellan varje bild hördes ljudet när motorn matade fram ny film. Kvinnorna och männen log men bakom leenden fanns ju en oerhörd tragedi … 900 dagar av tysk belägring … då folk svalt och frös ihjäl på Leningrads gator, kvinnor och män som stupat eller invalidiserats vid fronten. Kameran knäppte kort … på mina kinder rann det tårar, jag grät. "Vad svenskarna varit förskonade från elände och vilka prövningar ryssarna fått utstå" minns jag att jag tänkte.

Ivan Tichonovitj satt återigen på kortändan vid det dukade bordet … fast nu ville han att jag skulle hälla upp. Han hade blivit för gammal tyckte han. Gardinerna fladdrade i de öppnade fönstren … det var nog minst 24 grader ute. På tallriken hade Ludmilla Ivanavna lagt till honom saltsill … hans favorit. Jag öppnade vodkan … men Ivan Tichonovitj ville ha först ha rysk champagne - Sovjetskoje. Så fick det bli … det var ju hans fest. Ludmilla Ivanavna lyfte glaset och hedrade sin far med en skål … hurra hurra hurra! På bordet låg hans medalj för visad tapperhet. "Får jag ta ett kort när du har din vapenrock med alla medaljer på dig" frågade jag. Svaret kom snabbt … och det var ett "Njet". Ivan Tichonovitj tyckte det inte fanns något ädelt med krig … krig är krig. Krig är helvetet på jorden … ibland nödvändiga men fortfarande ett helvete var hans mening.

Det hann passera flera Sovjetledare under Ivan Tichonovitjs liv. Vladimir Lenin som omedelbart efter kuppen bildade tjekan … som senare blev den förhatliga hemliga polisen - KGB. Josef Stalin förändrade det utarmade Ryssland till en världsmakt men till priset av ohyggligt mänskligt elände … för oliktänkande fanns bara Gulag. I slutändan var det bara Stalin av alla i kommunistpartiets politbyrå från 1917 som dog av ålder. Lenin dog i sviterna av ett attentat, Trotskij mördades på Stalins uppdrag och resterande politbyråmedlemmar avrättades. Georgij Malenkov hann väl inte att åstadkomma särskilt mycket mer än ett kuppförsök mot Chrusjtjov efter sin tid som generalsekreterare. Med Nikita Chrusjtjov kom lättnader för oliktänkande och Kuba krisen … då var världen nära ett kärnvapenkrig. Leonid Brezjnevs tid betydde både stiltje och framsteg för det sovjetiska samhället … han var en traditionell sovjet. Den forne KGB chefen Jurij Andropov, kämpade mot korruptionen men skulle nog få mest betydelse genom sitt stöd till Gorbatjov och Konstantin Tjernenko tid som generalsekreterare blev kort. Det var Michail Gorbatjov som slutligen skulle få det totalitära styret på fall med sin glasnost och perestrojka … 1991 fanns inte längre Sovjetunionen. Det danades nya tider och Boris Jeltsin blev Rysslands vodkadrickande president … så till den milda grad att han överlämnade makten till Vladimir Putin … en gammal KGB-officer som beskrev Sovjetunionens sammanbrott som "en nationell tragedi av enorma proportioner".

Mitt i allt detta, denna befängda kamp om makt, levde den vanlige ryssen … Ivan Tichonovitj. En man utan större anspråk eller åthävor, som bestod livets prövningar i ordets rätta bemärkelse … som gjorde det enda förnuftiga, att leva sitt liv under rådande förutsättningar.

Ivan satt på bänken med händerna i knäet … han var så mager. Rödhakens silverklara sirliga sång från björkens topp signalerade att det snart var dags att gå in. "Om ett år fyller du hundra" sa jag på knagglig ryska. "Da" svarade Ivan. "Jag har aldrig varit på ett hundraårskalas Ivan Tichonovitj … du får lova att leva ett år till" fortsatte jag. Ivan Tichonovitj flyttade blicken från vinbärsbusken och tittade på mig med de gråblåa ögonen - Det skall jag försöka. Ludmilla Ivanavna hade dukat fram kvällsmaten på glasverandan … där fanns varmt te, schleb … det ryska surdegsbrödet, korv, saltgurka, ost och smör. Ludmilla Ivanavna ställde fram vodkaglasen och hällde upp en sup åt oss var … fast Ivan Tichonovitj fick bara en halv som hon spädde med apelsinjuice. Han tittade förnärmad på det lilla glaset och frågade varför han bara fick en halv sup? Ludmilla försökte förklara … men avbröts. "Det kanske är sista gången som jag dricker en vodka med Jonas … vi kanske inte kommer att ses … Ludmilla förstod. Hon hällde ut den juiceblandade supen och hällde upp en hel ranson vodka i hans glas. Ivan Tichonovitj höjde andäktigt glaset och skålade … med en blick som sade mer än vad ord kan beskriva.

Det blev sista gången jag skålade med Ivan Tichonovitj. Min sanne hjälte hade somnat för gott, nästan på dagen fyra månader innan han skulle fylla hundra. Det var obevekligt men för mig är världen en fattigare plats utan Ivan Tichonovitj.

Vila i frid … gamle kämpe!

Det kommer mera ....

Hej alla trogna läsare!

För tillfället är jag upptagen med sk viktiga saker ... men misströsta icke ty "Den imponerade nikotinisten" är på väg. Håll ut kära ni!

Bästa hälsningar

Hell´s Kitchen

Den odlande nikotinisten

Den här nikotinisten kommer inte, som de flesta tidigare nikotinister, att handla om galna upptåg under rusdryckers inverkan. Den här nikotinisten kommer att handla om gurkodling och min kära mor. Lilla mamma var änka sedan två år när jag flyttade tillbaka till min gamla hemkommun efter 15 år i Göteborg, Sigtuna och Uppsala. Hon och far hade bott i Steninge i 13 år när farsan i all hast lämnade henne för den eviga vilan. När mamma fick höra att jag ämnade flytta tillbaka till västkusten … sa hon liksom i förbifarten att, det hade blivit ganska jobbigt att sköta om huset på egen hand. ”Jamen … vore det inte käckt om du köpte bostadsrätten intill min här i Stora Höga” frågade jag. ”Tänk vad praktiskt … då blir allt så enkelt när du behöver hjälp med något” fortsatte jag som för att övertyga henne om fördelarna med en sådan lösning. Mor har alltid varit en försiktig general … men efter ett tag hade hon bestämt sig. Strax före jul hade jag fått en ny granne … min mor. Nu var det ju inte så enkelt som jag hade tänkt mig … jag hade liksom inte bara fått en ny granne, jag hade fått en morsa på köpet. Det var ovant att helt plötsligt få synpunkter på vardagliga ting som … skall du inte ha en skjorta istället till dom där byxorna … eller kom inte hem för sent … och så vidare. Antar att ränderna inte går ur … trots att man var 47 fyllda och inte ingått hennes hushåll på 28 år.

Det var härligt att vara tillbaka på ”hemmaplan” igen, i en sprillans ny bostadsrätt. Det fanns hur mycket som helst att fixa med i den lilla trädgården … men det var bara kul efter många år i lägenhet. Man var helt enkelt svältfödd vad avsåg trädgård och odling. Tre minuter från bostaden låg Bärby vackert beläget uppe på en liten ås. Det var en idyllisk bondgård med en bedårande utsikt över Hakefjorden. Det visade sig att en gammal skolkamrat bodde där och vid ett tillfälle frågade jag honom om det gick bra att arrendera ett stycke av hans mark för att anlägga en köksträdgård. ”Jag känner allt igen dig … jag vet vem du är” sade han. Pinsamt nog kände jag inte igen honom och var tvungen att fråga vem han var. Nästa gång som vi råkades sa han att jag kunde få arrendera en bit i den gamla tjurhagen om jag fortfarande var intresserad. Det var jag … och några dagar senare var 250 kvadratmeter upplöjt och intill låg en stor hög kogödsel. Det saknades inte arbete och min ständigt oroliga mamma undrade hur allt skulle gå.

Visst var det mycket arbete men det samtidigt var det underbart att odla sina egna grönsaker. Odlingen låg på en sydsluttning med sandig lerjord och uppe vid hagkanten såg man havet. Där hade jag ställt en gammal utemöbel. Mor brukade ta med sig termoskaffe och dopp så att vi kunde sitta där och fika efter ogräsrensning, kupning eller vad annat som behövde göras. Dessa stunder uppskattade gammeltigern. ”Ja … det är obeskrivligt vackert” brukade hon säga när hon blickade ner mot havet, med en kopp kaffe och en bit hembakad ambrosiakaka framför sig. Mamma hade allt magrat en hel del, men fortfarande alltid lika glad och förnöjsam … hon rättade till luggen som blåst ner över ansiktet. Hennes hår hade blivit alldeles vitt. Hon hade börjat bli glömsk på sistone … det oroade mig. Det var mer än vanlig glömska … hon hade börjat drabbas av demens. Därför var det kul att prata om minnen från förr med henne … dom kom hon ihåg. Då log hon och skrattade. ”Viken kämpe hon är” tänkte jag och kände ett sting av vemod när jag såg henne rensa mellan plantorna. Sakta men säkert, tyngd av ålderdomens ok. Jag hade börjat se henne med nya ögon … en dag kommer hon inte att vara med längre … den trognaste vännen man haft. Jag tog potatishackan och började kupa en ny rad … för att inte börja gråta. Blod är tjockare än vatten.

Strax före midsommar var den lilla köksträdgården som vackrast. På lotten frodades grönskan och potatisen hade börjat blomma. Där fanns tre sorters potatis … Early Rose, eller ”tidia röa” som dom kallas för här. Dom skulle premiärkokas till matjessillen på midsommarafton. De andra sorterna, King Edward och Asterix, skulle vi ha för vintern. Jordärtskockorna växte redan höga på den nedre ändan av stycket … tätt och högt för att skyddad mot vinden. Majsen var redan hög men än skulle det dröja innan det fanns kolvar att skörda. Brysselkålen stod i en snörrät rad, vaktad av gul lök på ena sidan och rödlök på den andra. Blomkål behövde ännu tid att växa och på stänglarna klättrade skär- och brytbönorna slingrande uppåt. Än hade de inte börjat blomma men de såg fina ut, med mörkgröna blad … det skulle nog bli en fin skörd fram i juli. Jordgubbarna och smultronen blommade men några egna gubbar skulle det inte bli till midsommar. Längst upp på stycket fanns rabarber och så växte där både krusbär och vinbär. Mor visste att koka krusbärskräm … för mig den mest sommriga efterrätten av dem alla. På den västra långsidan av köksträdgården odlades västeråsgurkan … i tre rader. Plantorna var friska och fina, det skulle bli goda mängder att skörda.

Av gurkorna skulle det läggas in saltgurka … på ryskt manér. Alltså ingen ättika i lagen. När gurkorna började mogna fick man skörda varannan dag. Dom fick inte bli för stora … inte större än en decimeter. Sedan skulle gurkorna tvättas noga och sedan stå i kallt vatten i ett dygn. Till inläggningen behövdes sedan jodfritt salt, vatten, pepparrotsblad, eklöv, klarbärslöv, vinbärsblad och dillkronor samt en klyfta vitlök. Sedan skulle burkarna ställas svalt och mörkt i fyra veckor för att bli klara. Och burkar gick det åt. Närmare bestämt en pall med hundra tvåliters burkar. Gurkor skördades det också … 174 kg sorterat blev det. När Anastasia provsmakade och tyckte att dom smakade precis som hennes farmors gurkor var saken klar. Inläggningen skulle heta Ludmillas ryska gurkor, precis som hennes farmor.

Wille hade börjat jobba på Stora Holm utanför Säve … där skulle den årliga julmarknaden gå av stapeln. Han skulle fixa en ståndplats så att jag kunde avyttra mina gurkor. Så blev det … mor och jag körde ner med flaket fullpackat av burkar och ställde allt i ordning. Mamma skulle ansvara för att det fanns smakprov på faten och jag skulle sköta försäljningen. Det blev en intensiv dag. Allt som allt sålde vi 72 burkar. En storvuxen ryss som såg ut som en dirigent, med yvigt hår och gråsprängt skägg, köpte fyra burkar. Han sken upp som sol efter provsmakningen … ”Dom smakar precis som hemma i Ryssland” sade han med gnistrande ögon. Efter dagens göromål bjöd jag mamma på stenugnsbakad pizza i Kungälv … pizzor stora som dasslock. Hon kämpade tappert för att få i sig pizzan … men när det var en fjärdedel kvar fick mamma ge upp. Hon brukar äta upp … men den här pizzan var för stor. Mor hade fått lära sig det var ohyfsat att inte äta upp … så hon tyckte det var försmädligt när hon inte orkade mer. Väl hemma somnade mamma gott efter lång och händelserik dag.

På måndag kväll ringde telefonen och en otrevlig herre som presenterade sig som Ingenjör Sven-Olov Olsson var på tråden. ”Är det du som sålde gurkor på julmarknaden” sade han allt annat än vänligt. Jag svarade att han kommit rätt och undrade om det var något problem. ”Du har sålt jästa gurkor din djävla skojare” fortsatte han i samma tråkiga ton. Jag höll god min och försökte förklara för honom att gurkorna skulle vara jästa … att det är en naturlig process, mjölksyrajäsning, som var viktig för att ge gurkorna den ryska smaken. Efter att ha förstått att personen i andra ändan egentligen inte var intresserad av att få veta, utan bara hade ringt för att få kasta skit i allmänhet och på mig i synnerhet … bad jag att få tala med hans fru. ”Du … du har inte din fru närheten … ” frågade jag och fortsatte ”för det verkar inte som om du vill lyssna”. Han tystnade. ”Är du otrevlig din fan” var hans nästa kommentar. ”Nää … jämfört med dig är jag rena solskenet” svarade jag kort. När hans fru, som var den som hade handlat en burk gurkor av mig dagen innan, kom till telefonen bad jag om ett konto där jag kunde föra tillbaka pengarna som hon betalt. Det var det enda att göra eftersom gurkorna skulle vara jästa … hon skulle ju inte bli nöjd om hon fick en ny burk.

Summa summarium … får man vara nöjd. Med 72 sålda burkar, en fantastisk dag för lilla mamma och mig … och bara ett klagomål … inget att lipa över tycker jag.

Den bilande nikotinisten

Wille hade en mörkgrön PV som kallades för T-Kent. Den var matt i lacken, hade en gul framskärm, saknade navkapslar och i kupén luktade det gammalt. Den gula skärmen kom sig av att Wille, under en körning inomskärs, hamnade lite för långt ut i en kurva. Skärmen flög all världens väg … och med den ett tjugotal meter taggtrådsstängsel. ”Wille … nu får du allt köra upp på vägen” sade jag. ”Ja … det är nog fan bäst” skrattade han och styrde upp på körbanan.

Wille är en sorglös prick som alltid tänker på sig själv i sista hand. Vi skulle göra en resa till stenbockens främsta hemvist … Gran Paradiso … med T-Kent. Att bilen kallades så, lär bero på att det fanns en snubbe på Åby med det smeknamnet. Enligt Wille, tajade han flera gånger om dagen. Vilken koppling han hade till bilen har jag ingen aning om, men det var den bilen som skulle ta oss till Norra Italien. Wille var 24 och jag var nyss fyllda 18.

För att korta av bilandet tog vi färjan mellan Göteborg och Kiel. På färjan hände två saker som skulle få följder för framtiden … vi träffade några tyskar som skulle bli våra vänner för livet och det var sista gången som jag drack Gröna Hissen. Tyskarna, som jag hade stött ihop med i Stenungsund några veckor tidigare, var på väg hem från sin resa i Sverige. De bjöd oss att stanna i Bonn några dagar … det var ju ingen omväg direkt så vi tackade ja. I baren pratades det om Norrmalmstorgsdramat och det dracks Gröna Hissen. Volker och Friedhelm rökte Roth-Händle, Wille rökte Pacific och jag snusade. Ibland gick tyskarna ut på däck och rökte annat. Norrmalmstorgsdramat hade fått sin upplösning … tyskarna ville veta vad som hade hänt. Dom hade varit i Stockholm och sett de braskande löpsedlarna när en rånare hade tagit gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Efter för många Gröna Hissar trängde den råa ginsmaken sig på. Den sista groggen hällde jag ut i en blomlåda intill vårt bord. Innan vi körde av färjan på morgonen fick jag spytt upp resten av kvällens groggintag på bildäck … det smakade gammal gin mun … huuuu!

Vi stannade i Bonn några dagar … det var kul. Första kvällen var vi på Die Apfel, Volkers bar och drack Bitburger Bit … ett tyskt öl av bästa märke. Det blev en lång natt och fram på morgonkvisten kilade Friedhelm iväg och köpte mettbrötchen … en fralla med rå köttfärs, rå lök, salt och peppar som nattamat.

Nästa dag ville dom visa oss runt i Bonns omgivningar … först ut var ett besök på Rebellenblut brombeerweinkellerei … och mycket skulle hända före tapto! På Rebellenbluts domäner, ett stycke utanför staden, inleddes dagen med några glas björnbärsvin … och det så pass att stämningen steg illavarslande fort. Volker var organisatör och ciceron ända ut i fingerspetsarna … han visste vad som var sevärt och kunde berätta. Han hade långt mörkt hår och skägg … ett vildvuxet studierektorsskägg, strama ansiktsdrag och luktade starkt av tobak. Volker var tysk … ända ut i fingerspetsarna. Friedhelm ställde ner två buteljer med kyld Rebellenblut på den vita utemöbeln av järn. Han var nästan Volkers raka motsats … stillsam, ödmjuk och omtänksam. ”Bitte … nehmen Sie” sa han leende och blinkade med sina vänliga ögon och hällde upp. Det var en varm augustidag och från uteserveringen hade vi utsikt över Rhenlandet. På kullarna runt omkring växte björnbär i prydliga rader.

Efter besöket på Rebellenblut var det dags för Drachenfels men först blev det ett dopp på en kommunal badanläggning. Det behövdes svalka. Jag klättrade upp på högsta avsatsen på hopptornet … kastade mig ut i det fria med händer och fötter samlade. Såg väl ut ungefär som märla. Motoriken var emellertid dåligt tajmad … när jag trodde det var dags att sträcka ut var redan vattenytan där. Efter 18 meter slog jag i vattnet som ett upp-och-ner-på-vänt U med ett våldsamt plask. Buken var illröd … det sved som fan. Wille höll på att skratta ihjäl sig. ”Snyggt hopp … för mycket Rebellenblut eller” sa han efter att skrattattacken lagt sig.

Vi körde över Kennedybron till den östra sidan av Rhen och svängde söderut mot Königswinter. Väl där tog vi bergbanan upp till Drachenfels … gick in på en bierstube och beställde öl … stora skummande sejdlar. Wille drack … torkade av skummet från läppen med baksidan av handen och rapade ljudligt. ”Man får rapa när man druckit öl” sa han som för att undkomma eventuella förebråelser. Efter en stund med knackwurst, brötchen, sharfer senf och mer öl, var det dags att besöka faciliteterna på Drachenfels. Bland annat fanns där möjligheter att rida på åsnor och där fanns ett mini-zoo. Vi började med den lilla djurparken. Där fanns ett litet aphus med tiotalet Rhesusapor. Aporna var bara avskilda från friheten med dubbla fönster, låsta med vanliga fönsterhakar. ”Fan … dom kanske vill komma ut lite” funderade Wille högt och tittade på mig. Sagt och gjort … vi hoppade över järnräcket för att komma åt fönstren. Aporna började bli oroliga … när vi öppnade första fönstret blev det ett herrans oväsen. Deras skrin blev öronbedövande. Aporna klättrade och hoppade runt som galna inne i buren. När hakarna på det inre fönstret lossades gick aporna till attack … de visade tänder, skrek och gjorde utfall mot rutan … jag kände ett kraftigt tag i nacken och något som greppade om vänsterarmen … djurskötaren hade i grevens tid noterat uppståndelsen bland aporna och vi blev, på tyskt manér … vänligt men bestämt, avhysta från aphuset.

Ute på den allmänna platsen invid åsneridningen råkade vi på Volker och Friedhelm igen. Wille var upphetsad och berättade gestikulerande, med sin karaktäristiska Göteborgs-svengelska, om våra eskapader i aphuset. Djur är duktiga på att upptäcka berusning … detta gäller i högsta grad även åsnor. Wille, som i varande stund var påverkad av rusdrycker, hade kommit inom skotthåll för en av åsnorna. Plötsligt blev han träffad av en dubbelspark på ändalykten och for framåt en knapp halvmeter. ”Fan gör du åsnejävel” sa Wille och masserade den ömmande röven.

På vägen ner mot bergbanestationen passerade vi ett pampigt stenhus omgärdat av ett två och en halv meter högt järnstaket … ett sånt där svart staket med smidda spetsar längst upp. Friedhelm, som även han var under rusdryckers inverkan, undrade vad det kunde vara som man ville gömma bakom gallret. Utan vidare utläggningar klättrade Friedhelm upp på staketet. Precis när han svingat över ena benet slinter han med den andra foten … en spets tränger in dryga decimetern i Friedhelms högra skinka. Han tar sig ur den besvärliga situationen med ett blödande sår … vi åkte tillbaka till Bonn efter en händelserik dag. På kvällen ville Friedhelm inte sitta … av förklarliga skäl drack han sina öl stående. Det hade Wille inget emot han heller.

Vi lämnade Bonn och våra vänner där … dom skulle vi komma att träffa många gånger senare i livet. Vår resa skulle fortsätta … T-Kent rullade på mot Gran Paradiso utan missöden. Fram mot kvällen var vi framme i Norra Italien. Innan vi körde den sista etappen från Aosta upp till campingen stannade vi på ett värdshus och käkade. Det blev sardinsallad … enkelt men kanongott … fem stora sardiner i olivolja, solmogna tomater, rå lök och isbergssallad. För ovanlighetens skull ville inte Wille ha öl … han ville ha mjölk. Så fick det bli men för mig blev det en öl. Tältet restes under några tallar och Wille samlade ihop ved till en lägereld Nästa dag skulle chansen äntligen komma … att få se vilda stenbockar. Elden brann ut och vi somnade. Jag vaknade av att någon spydde utanför tältet … och det rejält. Det var Wille! Han hade blivit magsjuk under natten … han spydde som en kalv och allt som oftast däremellan var det rännskitar. Wille var dålig i fem dagar. När han var kry nog var det dags att vända hemåt … vi fick aldrig se några stenbockar den här gången. Så mitt råd är … var försiktig med mjölken!

Den blöte nikotinisten

Det var mulet och en lätt bris krusade det blygrå vattnet vid Havden. Några gråtrutar satt med uppburrad fjäderskrud på pollarna. Två fisktärnor patrullerade den lilla viken vid hamnen. I väster … över Askerön började det klarna upp. Det var fram på eftermiddagen … det skulle nog bli fint väder ändå. Magnus och jag var i färd med att packa ur bilen. Vi skulle ut med hans nyinskaffade segelbåt. En fernissad Drake som hette Maria Grazia. ”Var är matpåsarna” frågade Magnus. ”Dom står i bagageutrymmet” svarade jag. Magnus gick och hämtade påsarna. Snart låg allt som vi i all hast hade tagit med oss på bryggan. Det hade gått fort det här… från beslut till handling alltså. Drygt en timme tidigare … i köket hos Magnus, över en fika, hade vi bestämt oss för att segla. En övernattning fick det bli.

Där lågt allt på bryggan, tältet, ryggsäckar med det nödvändigaste, minigrillen, kastuller, ett flak öl, en hela renat och en kvarter O P Andersson, smör, räkost, två limpor bröd, kött att grilla, färskpotatis, kryddor och några burkar med Bullens pilsnerkorv.

– Ställer du dig på fördäck och tar emot packningen?

– Javisst … skall bara hoppa ombord!

Jag grabbade tag i förtöjningen och började hala in Maria Grazia. Hon var motsträvig för hon hade fått kort aktertamp och det var lågvatten. Jag tog i hårdare, fick henne närmare bryggan och hoppade ombord … trodde jag. I nästa ögonblick befann jag mig i vattnet. ”Förbannat vad pinsamt” tänkte jag och simmade mot stegen vid bryggnocken. Lisa tittade undrande på uppe ifrån bryggan. ”Men för helvete” hörde jag Magnus säga. ”Det där kunde ha gått riktigt illa” fortsatte han. ”Du var så nära att slå i huvudet i fören” sa han och måttade mellan tummen och pekfingret. Vad sur jag var, både bokstavligt och bildligt! ”Faaaan ... vad klantigt” vrålade jag förbannad på mig själv. Uppför stegen, upp på bryggan … – Jag får åka hem och byta!

Vinden fyllde hennes segel, hon krängde till och sköt fart. Lisa stod på bakbenen med framtassarna stödda mot sittbrunnssargen. Hon tittade ängsligt ut över havet. Magnus satt vid rorkulten, lade in en rejäl prilla och torkade av sig på byxorna. Kölvattnet lämnade svall bakom aktern.

”Vi ska inte ta oss en Bullens pilsnerkorv” sade Magnus medan han öppnade en öl. ”Javisst” svarade jag och kilade ner under däck. Samtidigt som jag rotade fram en korvburk, hittade jag en ränndörj mellan matpåsarna. ”Kanske vi kan få oss en makrill” sade jag och viftade med dörjen. ”Jo … kanske kan vi få en å grilla” sade Magnus. Vi hystade i häcklan och släppte ut dryga tiotalet meter. Det pyste till och Magnus öppnade ytterligare en öl. Rätt som det var högg det till och linan började rycka i fingret. Jag gjorde ett mothugg och halade in. Lisa blev ännu mer orolig över uppståndelsen och satte sig darrande i sittbrunnen. Hon avskydde att vara till sjöss. I nästa ögonblick sprattlade stor makrill runt hennes tassar … nu var hon indignerad. ”Jävlar … den var fin” sade Magnus. ”Perfekt att grilla … med kokt potatis” fortsatte han. Nu hade vi seglat en halv sjömil … ingen längre distans alltså. ”Vi ska inte lägga till på Stora Farhomen och grilla makrillen … jag börjar som bli lite småhungrig” sade Magnus.

Med halade segei gled vi in mot bergkobben i den lilla viken … Magnus kastade draggen … Lisa stod på fördäck, beredd att hoppa iland. Dragglinan tajtade mot knapen på akterdäck och Maria Grazia stannade lagom framför kobben. Lisa hoppade i land. Så lycklig över att ha fast mark under fötterna att hon började bita i tampen som jag förtöjde båten med. När vi bar i land köksgrejorna och maten fick Lisa glädjefnatt. Hon gjorde en tjurrusning runt buskagen men bakom ett par buskar befann sig några getter. Lisa tvärnitade och började nosa försiktigt mot getterna. I nästa ögonblick gick geten till attack … Lisa blev stångad och skyndade sig förnärmad tillbaka till tryggheten vid vår lägerplats.

Snart var vi igång med matlagningen … en eld sprakade på stranden och de skrubbade färskpotatisarna låg i en kastrull med havsvatten. ”Glöm inte att spara lite dill till makrillen” ropade jag till Magnus innan han lade några dillkvistar i potatiskoket. Det pyste och två härliga Tuborg Guld öppnades. Jag fileade makrillen … det blev två stora filéer. Laggen ställdes över elden, en generös klick smör fräste och makrillen åkte i … viken doft! Det var helt vindstilla och kvällsluften var ljummen … på tallrikarna låg fisken med dillsky och nykokt färskpotatis. Det var himmelskt… vi åt under andäktig tystnad. Uppe på kobben låg Lisa och gnagde ett stycke rökt fläsk. ”Det här nog den godaste makrill jag någonsin har ätit” konstaterade Magnus förnöjt.

När kaffet hade kokat klart över den öppna elden, hällde jag upp två kaffehalver. Sen satte vi oss uppe på kobben hos Lisa, drack kaffet och njöt. ”I dag har vi seglat 0,8 sjömil … det är inte långt … ungefär en och en halv kilometer” sade Magnus. ”Nää … men å andra sidan behöver man ju inte segla långt för att ha det gott” kontrade jag. ”Nää … det är ju förstås sant” sade Magnus fundersamt. Ölen pyste ett gott antal gånger till.

Jag vaknade av att regnet öste ner … vi hade somnat på kobben under bar himmel. ”Jävlar också … var är Lisa” undrade jag. Jag letade reda på hunden, bar ombord och bäddade ner henne mellan kojerna … då hoppade Magnus ombord. Han hade vaknat själv uppe på kobben, tittade nu in i ruffen och undrade surt varför jag inte hade väckt honom. ”Jag var tvungen att bära ombord hunden först” svarade jag. Vi kojade under däck … Lisa låg på durken mellan kojerna … hennes fuktiga päls ångade … det luktade blöt hund. Snart sov vi alla tre.

Solen stod redan högt … en ny dag vankades … getterna betade utmed bergskanten ... kläder behövde torkas.

Den njutande nikotinisten

Det var dags för en av våra årliga rutiner. Det var i slutet av juli, det var dags för Skagen. Porjus hade som vanligt skött logistiken och nu väntade vi på att gå ombord på Stena Jutlandica. Klockan var lite före sju … fler och fler sällade sig till kön. Mest var det pensionärer. ”Dessa jävla pensionärer … måtte man aldrig bli som de” muttrade Porjus sedvanligt morgonvrång. Han hade rätt, vissa av dom var fan ta mig helt odrägliga … rätt och slätt ohyfsade. Det var precis som ett krig stod inför dörren … som om det inte fanns plats för alla som löst biljetter. När portarna slogs upp fanns ingen pardon … likt en hjord migrerande gnuer, rusade samhällets ”untouchables” ombord med sina shoppingvagnar, Vi tittade på spektaklet, nickade menande mot varandra … ingen ko på isen … vi väntade tills den mest erfarna generationen kommit sig till ro.

När kaoset vid ombordstigningen hade lagt sig, embarkerade vi Stena Jutlandica. Som förprogrammerade robotar styrde vi kosan till baren … vi behövde öl! När färjan passerade under Älvsborgsbron öppnade baren. Först på plats var Politikern. Bartendern hade fått upp gallret framför baren ungefär tre centimeter när Politikern böjde sig ner mot springan och gjorde den första beställningen. När vi seglade förbi Vinga hade vi redan hunnit med tre öl. Småbarnsföräldrarna runt omkring började bli oroliga.

Ute till sjöss var det ett fantastiskt väder och havet låg nästan spegelblankt där Kattegatt möter Skagerack. Det fattades bara en kvart innan vi skulle lägga till i Frederikshavn … eller Den Konglige Danske Rødspættebyn som danskarna så kärleksfullt kallar sin stad. Där stod vi, återigen kringrända av dessa förbannade pensionärer, och längtade efter en pariserbøff på Moby Dick. Den var ett måste! Pariserbøffen var en stor och läcker halstrad råbiff på en toast med rödbetor, lök, kapris, äggula och riven pepparrot. Pensionärerna rusade mot utgången … vi tog det lugnt. En stund senare var vi på plats, Projus, Politikern, 45: an och jag, på Moby Dicks uteservering i strålande sommarväder med fyra Pariserbøffar, källarsvala öl och immande Aalborg … en av årets höjdpunkter hade börjat. Tåget till Skagen skulle gå om 45 minuter så det fanns gott om tid.

Mätta och belåtna satt vi på tåget ... jag lade in en snus. Signalhornet förebådade att det var dags för avgång och tåget sattes sig i rörelse … det bar iväg mot Skagen. Tåget var nästan fullt … och om dryga två mil skulle vi vara framme. Resan gick genom Strandby, sedan Nielstrup, Jerup och Napstjært. Vinden fläktade från nerdragna fönster och utanför passerade Vendsyssels idylliska landskap förbi. Porjus tog ner sin ryggsäck från hatthyllan, öppnade den och plockade fram en påse och fyra nubbeglas av metall. På påsen fanns en text på engelska … Safari Emergency Kit. I påsen fanns fyra stycken mindre påsar i rött med en sebra på … precis som det där lukta-gott-vattnet. Ja … det var alltså sådana där påsar som man brukar få ketchup, senap eller majonnäs i. Sådana där som man river av ett hörn på för att komma åt innehållet … fast större. Men påsarna innehöll varken ketchup, senap eller majonnäs … de innehöll diverse sprit! Porjus meddelade att vi nu befann oss i en nödsituation och höll sedan andäktigt fram påsarna. ”Välj” sade han. Glatt överraskade valde vi … Politikern tog påsen med whisky, 45: an valde den med rom, för mig blev det brandy och Porjus fick ta den återstående påsen med gin. Under muntra miner revs hörnena av vid markeringen och påsarnas innehåll hälldes upp. ”Jaha … vi säger väl skål då” sa Porjus och höjde glaset. Vi passerade Ålbæk … nu var det inte långt kvar.

Tåget saktade in och stannade på Skagens station. Vi skulle bo på Skagen Sømandshjem, så vi hade knappa halvkilometern att gå. Vi knallade ner till Christan X’s Vej. Där fortsatte man sedan till vänster, fram till Holstvej och sedan vidare till korsningen med Østre Strandvej. Därifrån kunde man se hotellet. Vi checkade in och befriade oss från ryggsäckarna. Inte långt från hotellet ligger Bodilles Kro, ett härligt ställe med äkta dansk mat. Där hade vi bokat bord för att äta middag. Men först skulle vi till hamnen och skölja bort resdammet.

Vi hittade ett ledigt bord och beställde öl. Det var inga ben i dom skall sägas. Den första rundan slank ner fortare än fan hann i tofflorna och en ny runda beställdes genast. Det gick så fort att vi knappt inte hann ställa ner de urdruckna ölglasen på bordet. Vilken dag det var. ”Vad mer kan man begära … en solig eftermiddag på Fiskekrogens uteservering, kalla öl och en tallrik med friterad bläckfisk, citron och remouladsås som tilltugg” tänkte jag. Semesterkänslan hade infunnit sig … doften av hav, skriande gråtrutar, sorlet från folk och en gassande sol. Si sådär en sex till åtta halvlitrar med öl senare, ville 45: an och Politikern göra en lov inne Skagens centrum. Porjus och jag tyckte att inget fattades där vi befann oss, så vi kom överens om att träffas på hotellet en stund innan det var dags för middag.

Porjus och jag hade kommit tillbaka till hotellet och befann oss i lobbyn utan att 45: an hade noterat detta. 45: an är på friarstråt. Han står lutad en bit in över receptionsdisken, stödd på sina armbågar. Bakom disken står receptionisten, en söt flicka med indiska drag och stora mörka men för stunden häpna ögon. Vi hör 45: an säga ”You work in this hotel, and I live in room 206” ... ”Maybe you can visit me in my room when you finish your work”. Den söta lilla receptionisten tittade med ännu större ögon på 45: an, sedan vänder hon sig mot oss och frågar “Hvad fanden siger han for noget?”.

Lite senare, nyduschade och fina, tågade vi i samlad tropp mot Bodilles Kro … nu skulle vi spise! Och det var vad vi gjorde. Först ”Tre slags sild med karrysalat og ½ æg” till förrätt. Därefter ”Fyldt rødspætte med rejer, champignon og asparges” och till efterrätt blev det ”Gammel ost med fedt og sky”. Oj oj oj … vilka läckerheter ... ackompanjerade av öl och snaps. Politikern åt så att han svettades … 45: an var tillbaka i skick och fason men hade lite svårt för efterrätten. Gammal dansk ost luktar ju faktiskt skit! Porjus var tyst och bara njöt … det där med ”sild och en lille en” är det inte mycket som slår.

Nu väntade kvällens höjdpunkt på Fregatten. Det var äntligen dags för Leo och Sussi och Skandinaviens i särklass bästa allsång där danskar, norrmän och svenskar tävlade om att få höra sina favoritlåtar och att få sjunga med … totalt opretentiöst men galet roligt. Leo behövde runt en åtta flaskor Tuborg grön för att komma igång. När Leo var igång … blommade Sussi ut! Nu hängde han med när hon gick loss med gitarriffen. Någon timme senare var Sussi irriterad på Leo igen … nu började han bli för onykter. Åtminstone enligt Sussis sätt att se på saken. Så här fortsatte natten med oräkneliga öl. Jag vaknade med skallebank, utan att ha koll på varken när eller hur jag hade kommit tillbaka till hotellet. Jag pallrade mig upp, tog en snabb iskall dusch och ett glas Treo för att komma i form.

Porjus bultade på min dörr, han ville ha sällskap till frukosten. I frukostserveringen skulle vi få bevittna vad ett finskt bakrus innebar … nä föresten, bakrus är nog fel ord … han hade inte kommit till det stadiet än. Finländaren stod vid buffén och bredde smörgåsar, hällde upp juice och gick sedan och satte sig vid ett bord för att äta sin frukost. Allt gick liksom i ultrarapid, som om han befann sig långt borta i en annan värld. Han tog några tuggor på en smörgås och såg sig sedan om, kliade sig i huvudet … han hittade inte sitt kaffe. Han reste sig, gick över till buffén och hällde upp en kopp kaffe. Sedan gick han och satte sig, rörde om sockret och … med en förundrad min, tittade han efter sina smörgåsar. Han hade satt sig vid ett annat bord. Finnen reste sig på nytt och stegade fram till buffébordet. Han bredde sig några smörgåsar och gick tillbaka och satte sig. Några norrmän som också befann sig i matsalen hade observerat finnens förehavanden … med roade miner noterade de att han hade satt sig vid ett tredje bord. Finländaren som gnuggade förnöjt sina händer … äntligen skulle han få äta sin frukost. När han inte kunde hitta sin kaffekopp och med samma förundrade min tittade runt sig, bröt norrmännen ut i kvävda skratt. Det gjorde även vi. Han såg en övergiven kopp kaffe ett par bord bort … hämtade koppen … tog en klunk och grimaserade illa … kaffet hade kallnat!