Ivan Tichonovitj hade gråblåa ögon, tunt hår och fårad vaxgul hud. Han var tärd efter ett långt liv … om dryga månaden skulle han fylla 99 år. Hans kroppsliga storhetstid var sedan länge förbi … nu såg han inte mycket ut för världen men i mina ögon var han en stor man ... den störste som jag träffat! Det var stilla … i fågelbärsträdet satt en koltrast. Solen värmde fortfarande … en uppskrämd rödhake knäppte ihållande … kanske var det katten som störde. Kvällen lägrade sig så sakta över datjan … det doftade ros och jasmin, snart skulle det vara mörkt. Det var en fin sommarkväll i Solnitsnaja. Ivan satt på bänken, lutad mot uthusväggen … han sade inte så mycket längre. Hans blick var tom … han plirade med halvöppen mun mot koltrasten i fågelbärsträdet ... ett bandage var lindat om huvudet. - Kak dila … Ivan Tichonovitj? "Charaså" svarade han och hostade till för att bli av med slem som fastnat på stämbanden. - Chåtsjet pit? "Niet … ne chatschu". Jag satte mig också på bänken … vi tittade båda på koltrasten … rödhaken hade tystnat … det slamrade inifrån datjan. Det var Ludmilla Ivanavna som fyllde vatten i samovaren. Snart skulle Ivan få varmt te … det tyckte han om.
Tänk vad han varit med om … Ivan Tichonovitj. När första världskriget bröt ut var han redan åtta och vid revolution 1917 … 11 år. När tyskarna anföll under andra världskriget, ord
nade han så att hustrun Ekaterina och dottern Ludmilla kom till Baku … för att skydda dem från krigets fasor. Själv anmälde sig Ivan Tichonovitj till tjänst i Röda armén … året var 1941 … operation Barbarossa var ett faktum. Efter alla fasansfulla hemskheter och vedermödor som folk blev utsatta för, och utsatte andra för under dessa fruktansvärda år [exempelvis läs "Stalingrad" av Antony Beevor], var Ivan Tichonovitj med i krigets slutfas … då Berlin föll och Tyskland kapitulerade den 9 maj 1945. Det året skulle han fylla 39 … mycket hade hänt. Allt från att vara en av tio man per Mosin-gevär under försvaret av Leningrad till veteran i Röda armén i Berlin.
Vi träffades flera gånger … Ivan Tichonovitj och jag. Första gången var en nyårsafton … Sankt Petersburg låg omhöljt av dimmoln från Finska viken och Neva, Anna Karenina skulle lägga till vid kajen på Vasiljiski Ostroff … det var kallt, kanske 26 kallgrader. Det var grått, grått, grått … snötäckta gator. Det var sent, det började mörkna. Den ryske taxichaufören i arméjacka och björnfitta … en sådan där rysk pälsmössa, rökte en knagglig handrullad cigarett … Ladan krängde i kurvorna. Över Neva och in på Nevskij Prospekt … Sofiskaja Ulitsa och till sist stannade han på Ulitsa Turku. Betalde de redan överenskomna priset i dollar … för det ville han ha … inga rubel. "Spassiba" sade han och backade tillbaka ut på vägen, den smutsgula Ladan svängde upp mot rondellen mellan Slavij och Sofiskaja och försvann i ett moln av avgaser.
Mitt i ett förortsområde, bland gråvita höghus med spruckna väggar, som alla såg likadana ut, hastade kvinnor med påsar … fyllda med matvaror. Jag stod framför porten med rätt adress … öppnade och steg in. Det var nästan svart i trapphuset, på väggen hängde brevlådor på sniskan med trasiga lås … det stank kattpiss. Gick upp för trappan … flera glödlampor var urskruvade … nästan varje dörr till lägenheterna var förstärkta med extra lås. Ringde på … och dörren öppnades … det var Ludmilla Ivanavna som öppnade. "Dobrij vetjer" sade hon och tecknade åt mig att stiga in.
Vilka kontraster … från det eländiga trapphuset till det dukade bordet med Stalitjnij sallad, studin - kokt oxkött i egen gelé, salonaja selodka - salt sill med lök och olivolja, svåkla - rödbetsallad med vitlök och valnötter, syltad svamp, kyckling och … ja mycket mer … och där vid ena kortändan satt Ivan Tichonovitj, finklädd … det var ju nyårsafton … Novij gåd. Det var den inofficiella helgen man firade jul … för den riktiga julen hade ju varit förbjuden - det var ju en kristen högtid. Anastasia, med en stor vit rosett uppknuten i håret, sade hej på engelska … vi satte oss alla till bords. Ivan Tichonovitj öppnade en flaska vodka, Pijatisvozdnaja … den bästa vodkan, hällde upp i stora glas … "Snovim gådam … nasdaraovija" sade han och alla drack ur sin vodka. Ja inte Anstasia förståss … hon drack Coca Cola. När klockan slog midnatt var det dags för presidentens årliga TV-tal … en rödkindad Boris Jeltsin hälsade det ryska folket ett gott nytt år med sin sträva röst.
Ivan Tichonovitj hade överlevt Velinkaja Otetjstvennaja vajna - det stora fosterländska kriget och sedan skulle han överleva ett liv under den sovjetiska kommunismen. Som medlem i det kommunistiska partiet och arbetare på porslinsfabriken Lomonosov var han en mönstermedborgare. Ivan Tichonovitj var en rättskaffens man … kanske för rättskaffens. Vid ett tillfälle tyckte han att det totalitära styret hade gått för långt på arbetet. Det talade han om för den politiska arbetsledningen samtidigt som han i vredesmod hade han kastat partiboken på deras bord. Nu osade det katt. I Ivan Tichonovitjs familj oroade man sig inte för om utan när de skulle utsättas för statens repressalier.
Det var en strålande majdag … luften dallrade över den solvarma asfalten på landningsbanan på Pulkovo. Det var andra gången som Ivan Tichonovitj och jag skulle råkas. Utanför tullkontrollen väntade skjuts … snart skulle jag vara framme på Ulitsa Turku. Strax innan vi skulle köra ut på Sofiskaja passerade vi en gammal fabriksbyggnad. På taket fanns där fortfarande en skylt med texten "Слава Труду" … Hedra Arbetet. Ett minne från en svunnen tid … "Synd om allt det där försvinner" minns jag att jag tänkte. Folk hade redan börja festa … morgondagen var ju helgdag. Överallt förberedde man en av årets högtider … nionde maj … den då man firar segern i det stora fosterländska kriget. I de små barerna drack man vodka … man sjöng patriotiska sånger. Några var redan överförfriskade och hade somnat över borden. I asparna utanför köksfönstret satt några råkor … glänsande svarta. Ivan Tichonovitj hasade runt i sina rutiga filttofflor … tittade på katten … sedan tillbaka till TV-soffan. Ludmilla Ivanavna serverade te med nybakade piroger. Nästa dag skulle det vara fest … så till kvällen skulle få vi Корушка - nystekt nors till middag.
Den nionde maj var lika fin … och paraden skulle snart passera. Vi stod på Nevskij Prospekt … på trottoarerna trängdes folk för att få en glimt. Det var mest äldre kvinnor och män i paraden men även en del veteraner från kriget i Afganistan. Marschmusiken hördes allt tydligare och snart skulle dom passera vår utpost. Jag var beredd med kameran … klick, klick, klick … mellan varje bild hördes ljudet när motorn matade fram ny film. Kvinnorna och männen log men bakom leenden fanns ju en oerhörd tragedi … 900 dagar av tysk belägring … då folk svalt och frös ihjäl på Leningrads gator, kvinnor och män som stupat eller invalidiserats vid fronten. Kameran knäppte kort … på mina kinder rann det tårar, jag grät. "Vad svenskarna varit förskonade från elände och vilka prövningar ryssarna fått utstå" minns jag att jag tänkte.
Ivan Tichonovitj satt återigen på kortändan vid det dukade bordet … fast nu ville han att jag skulle hälla upp. Han hade blivit för gammal tyckte han. Gardinerna fladdrade i de öppnade fönstren … det var nog minst 24 grader ute. På tallriken hade Ludmilla Ivanavna lagt till honom saltsill … hans favorit. Jag öppnade vodkan … men Ivan Tichonovitj ville ha först ha rysk champagne - Sovjetskoje. Så fick det bli … det var ju hans fest. Ludmilla Ivanavna lyfte glaset och hedrade sin far med en skål … hurra hurra hurra! På bordet låg hans medalj för visad tapperhet. "Får jag ta ett kort när du har din vapenrock med alla medaljer på dig" frågade jag. Svaret kom snabbt … och det var ett "Njet". Ivan Tichonovitj tyckte det inte fanns något ädelt med krig … krig är krig. Krig är helvetet på jorden … ibland nödvändiga men fortfarande ett helvete var hans mening.
Det hann passera flera Sovjetledare under Ivan Tichonovitjs liv. Vladimir Lenin som omedelbart efter kuppen bildade tjekan … som senare blev den förhatliga hemliga polisen - KGB. Josef Stalin förändrade det utarmade Ryssland till en världsmakt men till priset av ohyggligt mänskligt elände … för oliktänkande fanns bara Gulag. I slutändan var det bara Stalin av alla i kommunistpartiets politbyrå från 1917 som dog av ålder. Lenin dog i sviterna av ett attentat, Trotskij mördades på Stalins uppdrag och resterande politbyråmedlemmar avrättades. Georgij Malenkov hann väl inte att åstadkomma särskilt mycket mer än ett kuppförsök mot Chrusjtjov efter sin tid som generalsekreterare. Med Nikita Chrusjtjov kom lättnader för oliktänkande och Kuba krisen … då var världen nära ett kärnvapenkrig. Leonid Brezjnevs tid betydde både stiltje och framsteg för det sovjetiska samhället … han var en traditionell sovjet. Den forne KGB chefen Jurij Andropov, kämpade mot korruptionen men skulle nog få mest betydelse genom sitt stöd till Gorbatjov och Konstantin Tjernenko tid som generalsekreterare blev kort. Det var Michail Gorbatjov som slutligen skulle få det totalitära styret på fall med sin glasnost och perestrojka … 1991 fanns inte längre Sovjetunionen. Det danades nya tider och Boris Jeltsin blev Rysslands vodkadrickande president … så till den milda grad att han överlämnade makten till Vladimir Putin … en gammal KGB-officer som beskrev Sovjetunionens sammanbrott som "en nationell tragedi av enorma proportioner".
Mitt i allt detta, denna befängda kamp om makt, levde den vanlige ryssen … Ivan Tichonovitj. En man utan större anspråk eller åthävor, som bestod livets prövningar i ordets rätta bemärkelse … som gjorde det enda förnuftiga, att leva sitt liv under rådande förutsättningar.
Ivan satt på bänken med händerna i knäet … han var så mager. Rödhakens silverklara sirliga sång från björkens topp signalerade att det snart var dags att gå in. "Om ett år fyller du hundra" sa jag på knagglig ryska. "Da" svarade Ivan. "Jag har aldrig varit på ett hundraårskalas Ivan Tichonovitj … du får lova att leva ett år till" fortsatte jag. Ivan Tichonovitj flyttade blicken från vinbärsbusken och tittade på mig med de gråblåa ögonen - Det skall jag försöka. Ludmilla Ivanavna hade dukat fram kvällsmaten på glasverandan … där fanns varmt te, schleb … det ryska surdegsbrödet, korv, saltgurka, ost och smör. Ludmilla Ivanavna ställde fram vodkaglasen och hällde upp en sup åt oss var … fast Ivan Tichonovitj fick bara en halv som hon spädde med apelsinjuice. Han tittade förnärmad på det lilla glaset och frågade varför han bara fick en halv sup? Ludmilla försökte förklara … men avbröts. "Det kanske är sista gången som jag dricker en vodka med Jonas … vi kanske inte kommer att ses … Ludmilla förstod. Hon hällde ut den juiceblandade supen och hällde upp en hel ranson vodka i hans glas. Ivan Tichonovitj höjde andäktigt glaset och skålade … med en blick som sade mer än vad ord kan beskriva.Det blev sista gången jag skålade med Ivan Tichonovitj. Min sanne hjälte hade somnat för gott, nästan på dagen fyra månader innan han skulle fylla hundra. Det var obevekligt men för mig är världen en fattigare plats utan Ivan Tichonovitj.
Vila i frid … gamle kämpe!
